UNITED FORCES OF ROCK

Efter att dagen innan bevittnat Vengeance och Axel Rudi Pell , haft en nightride from Hell mellan Bochum och Frankfurt för att sedan på morgonen haft en morningride from Hell mellan Frankfurt och Stuttgart skulle jag äntligen få lön för mödan.

På dagens schema stod det ’United Forces of Rock’ med fet stil.
De två band som lockade allra mest var ännu en gång återförenade Mad Max och grannlandsrockarna i Pretty Maids , så för min del gjorde det ingenting alls att Jeff fick jobba lite med Journey istället för att äta vägdamm med Talisman.

Första intrycket av Rockfabrik var att det kändes litet och intimt, det vill säga perfekt förhållande för att konserterna ska bli minnesvärda, och det blev ett par också men mer om det längre ner.

Första bandet ut på den kravallstaketslösa scenen, ett tecken på att tyskar kan sköta sej, var Lovechild .
Jag ska ärligt erkänna att jag aldrig hört talas om dem förr och efter att ha bevittnat det första av två set, det blev 2 på grund av att herr trumslagare inte kunde hålla sej i skinnet och spelade det sönder och samman så konserten fick avbrytas och ett helt nytt trumset fick byggas upp, känns det som att det inte gör något.
Är man så stel och obekväm i rollen som band på en scen har man ingenting där att hämta och har man också har en trummis som spelar fel oftare än han spelar fills bör man tänka över sin situation.

Ett annat band som också behöver tänka över sin nuvarande situation stod härnäst på scen.
Hur mycket beröm jag än vill peta in till Bollnäsarna så går det inte.
Musikaliskt sett var Bloodbound hästlängder bättre än när jag senast såg dem, men då hade de Urban på sång och det hade dom inte nu.
Till bandet och Kristian Andréns försvar ska det sägas att han legat sjuk i 40*c feber under veckan och alla vet hur viktiga en sångare i toppform är, eller hur?

Men det lät helt enkelt inte bra, Krille skrek och gapade sej igenom låt för låt för att ibland helt tappa bort sej och bara mumla fram en vers eller två.
Om Bloodbound fortsätter att sikta lika högt som de tidigare gjort bör de, tyvärr, redan nu överväga en ny sångare.
Men det är som sagt vad jag tycker, tyskarna verkade dock stormförtjusta i konserten och allsången ljöd både en och två gånger.

Näste räv på scen var den före detta bättre halvan av MSG , nämligen Gary Barden .
Att karln är sliten och klädblind är det lätt att ha överseende med när han radar upp den ena gamla pärlan efter den andra på scen.
Men den där ’Foggy’ han hade med sej på gitarr under första halvan av konserten var ingenting att hänga i julgranen.
Han bör fortsätta harva i coverträsket, där kan han nog bli omåttligt poppis.

Efter att ha glott på Gary och fått en torr strupe stod vattenintagande, riktiga rockers tar vatten före öl, i alla fall dom som ska köra bil senare på dagen, som prio ett på min lista.
Jag kom ett par meter innan jag krockade med David och Uwe från Pink Cream 69 , glada i hågen bjöd det på info om den nya Pink Cream 69 skivan som föga oväntat kommer att låta ”like a mixture of all that’s been good on all our good albums, we don’t count Changes and Food For Thought as good ones”, så nu vet ni det!

Näste man på scen var Kip Winger.
Att han skulle stå för kvällens bästa konsert kunde jag aldrig drömma om.
Vad skulle en man, en akustisk gitarr och knappt en handfull bra låtar kunna bjuda på egentligen? Jag vet inte var jag ska börja ens, så bra var det.
Han har inte den bästa av röster men när det ända som backar upp den är hans gitarr nådd allt nya dimensioner, kort sagt, det var trollbindande och jag stod som i coma och bara njöt.

Efter Kip hade klockan passerat middagstid och det stod mellan att äta nu och missa Danny Vaughn eller att äta sen och missa Mad Max , valet var ganska enkelt då jag såg Danny så sent som i höstas, men ett par låtar Danny blev det åtminstone och otroligt men sant var det Danny som lockade mest publik utav alla band på United Forces!
Trodde aldrig för mitt liv att den gamle räven skulle få 800 pers att skråla med i gamla Tyketto örhängen med mera.

Således var det äntligen dags, bandet jag tillsammans med Pretty Maids såg fram emot mest utav allt, Mad Max !
Om jag blev nöjd?
Verkligen inte!
Voss sjöng och spelade i princip felfritt och övriga Max’are var nästintill lika tajta dom, men när de bara körde 2 gamla låtar och resterande låtar mest lät ”Holy, holy, holy” och ”Lord, Lord, Lord” så blev det bara segt.
Kunde blivit en kanon men det blev en predikande kalkon.

House of Lords såg jag förra året på Firefest och då höll jag på att gäspa käken ur led, så dåligt var det.
Med det i åtanke var inte förväntningarna på topp direkt men OJ vad kul det är att ha fel ibland. Samtliga instrumentalister i bandet var utbytta och på scen stod nu ett oerhört hungrigt band med bly i byxorna, så tungt var det!
Tyvärr har jag inte en aning om vem den nye gitarristen var men han hörde utan tvivel till en utav festivalens bästa och mest fantasirika riffmakare.

Tidigare under dagen hade jag språkat med Johan från Bloodbound och han bjöd då på den hemske nyheten att Pretty Maids hade missat sitt flyg och det visste inte helt säkert hur de skulle lyckas få dit dem i tid nu för deras spelning, men på något mirakulöst vis lyckades arrangörerna få dit dem ca 50 min innan det var dags att kliva på scenen.
Såhär i efterhand kan man undra om stressen de haft för att hinna till spelningen också påverkat roddare och allting för gitarren och synthen dog redan efter att introt ebbat ut, och det var bara första gången det hände.
Gång på gång fick de ursäkta sej och var det inte gitarren så var det trummorna, var det inte trummorna så var det synthen och var det inte synthen så var det sången.

Jag tror att det bara var basen som klarade sej utan missöden.
Allt som allt förstörde det konserten oerhört mycket och sen var det kanske inte ett genidrag att riva av 3 stycken nya låtar från den kommande skivan heller, även om de lät taktfast och bra, som sej bör när det gäller Pretty Maids .

En lång dag började lida mot sitt slut och längre blev den av att Fair Warning hade strul på scen de med, en av monitorerna hade visst dött och det försenade dem med ca en timme och ska man direkt efter konsertens slut sätta sej i en bil för att köra 40 mil till morgonflyget då är den där extra timmen verkligen påfrestande.

Men trött och mör såg jag i alla fall den första halvan av Fair Warning och den gjorde mej varken till eller från.
Med tanke på att publikmängden minskat avsevärt undrar jag om det verkligen var så pass klokt att låta Fair Warning headlina och avsluta det hela för precis som i mitt fall stod mer än hälften av publiken bara och suckade och såg på, synd för Fair Warning som möjligen förtjänar en bättre publik.
Får se om folket och jag har mer ork för att se dem på Firefest i England.

Summa summarum, en bra och välorganiserad festival där fans och artister minglar loss för fullt i de olika gångar och passager som Rockfabrik bjöd på.
Arrangörerna var trevliga, ljudet bra (men oerhört högt) och ja.., avslutningsvis tror jag att jag kommer att befinna mej där även nästa år om de nu beslutar sej för att rocka natten en gång till.

/Janne Mattsson för rockradio 2006