RECENSIONER                                              Fatal Smile "Neo Natural Freaks", Jorn "The Duke", Surrender "Better later then ever", Hubi Meisel "Kaliash", Section A "Parallel Lives" Tears Of Anger "In the shadows", Stereo Junks "Suicide Angels", Mother Misery "For the crows", Gotthard "Lipservice" Platitude "Silence Speaks", Avatar "Thoughts of no tomorrow" Bloodbound "Nosferatu", Pavic "Hard Rock Band", WIT "WIT"(Ep) Faro "Angelost", Dimmu Borgir "Stormblåst", Fatal Smile "Learn Love Hate" Bob Catley "Spirit of man", The Darkness "To hell and back again", Tony Ohora MadMax "Night of white rock", Speedy Gonzales "Electric Stalker" Tony Martin "Scream", Bad Habit "Hear-Say" Nasty Idols "Heroes for sale" .....Samt många fler längre ner!    +  Aldrig   + +   I värsta fall    + + +   Helt okej   + + + +  Kanon   + + + + + Toppklass! Fatal Smile Neo Natural Freaks GMR Music Group Betyg: + + + + Release: 24/2 Recensent: Richard Jag fullkomligt älskar singeln som kom innan denna fullängdare, "Learn-Love-Hate" så mina förhoppningar samt förväntningar var, minst sagt, högt ställda inför denna platta. Efter tre genomlyssningar kan jag bara, något förvånad, säga att bandet fullgör sina åtagandet, 10 riktigt ruggigt sköna spår! Vadå förvånad säger ni? Jo, bandets föregående platta "Beyond Reality" som kom 2002 var bra men inget man direkt skrev hem om. Jag vet inte vad bandet har gått igenom för att skapa "NNF" men vad det än må ha varit har det gjort gossarna gott. För att då nämna några höjdarspår. Inledande "Neo Natural Freaks" är suverän, "Crash and burn" tajt & lagom kaxig, "Quiet chaos" doom inledning helt super skön med volymen på max &  "Dead man walking" skulle kunna skrämma skiten ur vilket L.A band som helst! "Common People" är nästa singel? Summan är att Fatal Smile har jobbat fram en platta som med stor säkerhet kommer vara en av de nominerade till "Bästa rock" när rösterna skall räknas i slutet av året. Köp den & visa grannarna hur det ska låta! Websida Jorn The duke AFM Records Betyg: + + + + Release: 22 februari (Japan), 24 februari (Europa) Recensent: Ali Cirka ett år efter Masterplans smått genialiska ”Aeronautics” och bara några månader efter fantastiska Allen/Lande eposet släpper Jorn Lande sitt nya soloalbum ”The Duke”. Detta är Jorns fjärde soloutflykt. ”The Duke” känns som en naturlig fortsättning på Jorns senaste solosläpp ”Out to every nation”, låtarna på nya plattan följer nämligen i fotspåren på sin föregångare. Lyssnaren bjuds alltså på en högkvalitativ anrättning av tung, melodiös hårdrock av klassiskt snitt. Det är inte svårt att bli jornized efter att ha lyssnat på tunga men ack så melodiska ”End of time”, ”We brought the angels down”, ”Stormcrow” och inte minst ”Duke of love” med sina stora influenser från Whitesnake. Plattan avslutas med en ny maffigare version av titelspåret från Jorn’s debutplatta Starfire. Låten passar alldeles utmärkt i sin nya kostym och känns inte alls malplacerad bland sina nyare låtbröder. ”The Duke” är ett fall framåt jämfört med ”Out to every nation”. Låtmaterialet känns något starkare och den tajta produktionen, som är bättre än på ”Out to every nation” (framförallt trummorna), hjälper till att ge en extra dimension till låtarna och musiken. Jorns majestätiska röst lämnar som vanligt ingen hårdrocksfantast oberörd. Plattan är också fylld med tunga, knivskarpa gitarriff som skär in i märgen som en varm kniv skär igenom smör. Ni som ett metallhjärta som bultar extra hårt för Jorn och då framförallt för ”Out to every nation” lär ni inte bli besvikna på ”The Duke”. Surrender Better later than ever Betyg: + + + Release: Ute nu Recensent: Ali Äntligen har den kanske mest ovanliga AOR indie-releasen någonsin blivit tillgänglig för den breda allmänheten till ett överkomligt pris. Denna platta, som kom ut 1991 var under många år ett mysterium. Vissa människor trodde till och med att den inte fanns och andra trodde att plattan var en bluff. Albumet existerade förstås och var egentligen en promo med mycket få detaljer på konvolutet om vem som låg bakom alstret. Den var tänkt att bara skickas ut till olika skivbolag. Under årens lopp har denna cd sålts för tusentals dollar på nätet. Nu har den alltså återutgivits med tre bonusspår som grädden på moset. Så, är musiken på detta alster värd all hysteri? Nja, plattan är inte oäven men jag skulle nog hellre köpt en äldre Volvo 940 på Blocket för de tiotusentals pengar jag skulle behövt punga för att inhandla originalet innan denna re-release var tillgänglig. Stilmässigt bjuds lyssnaren på äkta åttiotals AOR i gränstrakterna av Survivor. Öppningsspåret ”Never” kan få vilket inbitet AOR-fan som helst att behöva kamma ner ståpälsen på ryggen och torka tårarna på kinden efter att ha lyssnat på denna låt. Hantverket är mycket gott för att vara en tilltänkt promo med en väldigt liten inspelingsbudget. Dock känns produktionen lite daterad, albumet är ju trots allt gjord i början av 90-talet. För er som gärna slänger ett öra på välljudande äkta åttiotalsproducerad AOR med catchiga låtar är detta alster ett hett tips. Websida Hubi Meisel Kailash + + + Så kom den tillslut, skivan som tog hela 2 år att producera, Mr Hubi Meisels uppföljare till "EmOcean" som släpptes 2004. Precis som det tidigare albumet är "Kailash" ett konceptalbum, denna gång har Meisel koncentrerat sin (och vår) uppmärksamhet på Himalaya & Tibet. Hur kul låter nu det? Jodå, det både funkar & fixar sig även om man bör vara med i svängarna på albumets hela 12 spår för att hänga med bland bergets toppar & dalar... Ytterst är detta aningens överproducerat i mitt tycke även om det sticker fram lite melodier här & där. Återigen sitter Daniel Flores bakom trummorna, jag säger återigen för han medverkar ju på en helt otrolig mängd plattor, bankandet på denna platta får, som alltid, högsta betyg för det handlar inte om någon fyrtakt direkt när Hubi Meisel skriver musik. Spår 1 "Potala Palace" är bäst faktiskt, sedan blir resan till de dimhöljda bergen alldeles för trist för mig. Jag stannar hemma. Websida Section A Parallel Lives + + + Bandets andra platta landar i Cd´n & direkt får man det där igenkännande soundet, lyckat. Andy Engberg (vokalist & Torben Enevoldsen (gitarr) har tillsammans med trummisen Johan Koleberg (Ex. Lion´s Share) & engineer Pontus Egberg har mer än väl lyckats förlja upp bandets första skiva "The seventh sign" som kom 2003. Trots att de lirar i den något breda fållan som kallas melodisk progressiv metal har de här & där saker som skiljer dem från den stora (och växande) skaran MPM band världen över. "Parallel Lives" kan mycket väl placera bandet i den övre sektionen melodiösa band, de 8 spåren är alla starka nog att stå på egna ben, dock är första spåret "Haunted" & "Awakening" de som sätter sig i huvudet efter några genomlyssningar. Välgenomtänkt är det minsta man kan säga om denna platta, vilket också borde föra ut bandet i världen om det nu finns någon rättvisa... Tears Of Anger In the shadows + + + (+) Det finns ett känt par vid namn Björn & Benny. Det finns också ett brödrapar med samma namn. Frågan är inte om utan när bröderna Jansson kommer att stå på de lite större scenerna, med denna platta visar de hur som helst att de kan skriva riktigt bra melodisk likväl som progressiv metal. Albumet innehåller 12 låtar & från inledande "In the shadows" till avslutande "Im coming home" är det ömsom tungt, ömsomt riktigt melodiöst. Björn´s vokalinsats bevisar bara att sverige är fullt av mycket begåvade vokalister, ett tydligt exempel är "Sell my soul". Lite rivigt, mycket snyggt. Produktionen är av, som "vanligt" med svensk metal, högsta klass, kraftfullt utan att bli bombastiskt. Websida Stereo Junks Suicide Angels + + + + Stenhård självmords rock n sleaze från vårt östra grannland finland. På denna 4 spårs platta är det fullt j-a ös från första till sista ackordet, det hörs att bandet vill föra traditionerna vidare från band som t.ex Hanoi Rocks, Stooges, New York Dolls & andra "riktiga" rockband. Inledande "China White" har allt man kan önska i en rockröjare, har lyssnat på låten säkert 10 gånger & den blir bara bättre & bättre! "Doing Fine" & "Suicide Angels" går i samma spår & jag bara älskar detta, kan knappt bärga mig till att få skåda dessa gossar live! Denna Ep är precis vad man behöver i kalla & annars så trista januari, mums... Websida Mother Misery For the crows + + + + Enköpings svar på Mustasch är ett sätt att beskriva Mother Misery, ett annat är att de förvaltar rockarvet riktigt väl. 2004 fick jag av en händelse deras demo "Grandiosity" i brevlådan & redan då sa jag att detta var nästan för bra för att vara svenskt. När nu denna 5-spårs platta rullar för fullt i Cd´n är jag först i ledet att säga: Vad var det jag sa! Ty bandet har, trots diverse medlemsbyten, tagit steget vidare från lokalband till riktiga musiker. Första spåret "My soul" är en rockrökare med både tyngd & feeling, refrängen sitter som en smäck & det gungar på bra. I "I will never learn" får sologitarren lite mer plats vilket ger låten en melodiös inramning, sen bankar det till & refrängen blir en njutning. Daredevil Records som tagit bandet under sina vingar har allt att vinna på en europalansering av Mother Misery. Annars lovar jag att bli full på tequila... Mother Misery Websida Gotthard Recensent: Ali Schweiziska Gotthard är tillbaka på banan med sitt sjunde riktiga album (exkluderat live, ballad, akustiska och best of album).  Denna gång backas de upp av ett nytt skivbolag (Nuclear Blast), har en ny gitarist och inte minst återuppstådda Treats strängbändare Anders Wikström som medskyldig skapare till fem av låtarna på albumet. Har dessa nyheter i Gotthardlägret påverkat den lite mer softa, AORdoftande melodiösa hårdrocken från deras senaste plattor. Jovisst har det medfört vissa förändringar, för gillar man också det mer rockigare soundet från deras tidiga album är Lipservice en nästan optimal Gotthard upplevelse. Här trängs nämligen rockiga rökare som öppningsspåret "All we are" tillsammnas med melodiösa hårdrocksdängor likt "Anytime anywhere"som får nackhåren att förvandlas till ståpäls och tårarna att rulla nedför kinderna. Som vanligt levererar Gotthard ett högkvalitativt hantverk med en gudabenådad sångare av högsta hårdrocksklass. Enda lilla plumpen i protokollet är det återkommandeb stora antalet tårdrypande ballader, denna gång fyra till antalet. Då är det bra att plattan innehåller hela fjorton låtar (15 på den limiterade utgåvan). Lipservice är ett av Gotthard starkaste ögonblick och en av de bästa melodiösa hårdrocksreleaserna av årgång 2005. Platitude Silence Speaks + + + + När jag recenserade bandets senaste platta "Nine" fick jag irriterande mail om att jag skulle ha skrivit upp bandet, dels för att jag skulle varit kompis med medlemmarna samt att de var svenskar. Nu är jag inte polare med någon av medlemmarna men visst är de från sverige. Likväl som "Nine" var bra är också den senaste skivan precis lika bra, välproducerad, melodisk & skön. Jag tycker t.o.m. att "Silence Speaks" har en ytterligare dimension än sin föregångare, nämligen ett visst mått av säkerhet, "Okej, vi vet att vi är bra" vilket är ganska osvenskt. Melodisk hårdrock, visst finns det lite sånt på skivan men de progressiva bitarna är många fler & ger det där extra som iallafall jag söker på en skiva. Jag gillar Platitude & jag älskar denna platta, sedan får folk tro att jag har kelat med alla i bandet om de vill tro det! Release 24/2 Websida  Avatar Thoughts of no tomorrow + + + Tungt, kraftfullt, aggresivt. Redan inledande & tillika plattans första singel "Bound the wall" ger klara indikationer vart åt det lutar, här kommer vi, flytta på er! Skivan är Göteborgarnas debut men det hörs att de inte började lira igår. Avatar är just ett sådant band som jag vill se/höra live, helst på någon somrig festival med några tusen hoppande & sjungande fans framför scenen. Med "Thoughts of tomorrow" ser jag inga problem med att också få göra det, bandet & plattan är en klart blivande export framgång, annars vore det konstigt. Av de totalt 11 spåren finns inte många sekunder för att hämta andan, trots att det stundtals kan vara brutalt är det lyssningsbart & man hör hela tiden melodier i det bullriga framförandet. This is pure energy and what else do you need? Release 25/1 Websida Bloodbound Nosferatu + + + (+) Bloodbund är från sverige & det hörs. Inte i negativ mening utan just det typiskt svenska vilket innebär ett otroligt välproddad stycke plast. Bandet grundades så sent som 2004 av Fredrik Bergh & Tomas Olsson, båda med ett gediget musikaliskt förflutet. Vokalisten Urban Breed (Ex. Tad Morose) ger just det där lilla extra plusset som skiljer agnarna från vetet. Skivan innehåller 11 spår med melodisk & ibland lite mystiskt framförd power/metal. Bäst är inledande "Behind the moon" med en klassisk "ohh ohh ohhh" sing-a-long avslutning. Men det finns fler riktigt bra spår på plattan, tro mig. "Nosferatu" ger mersmak, repeatknappen direkt! Dock finner jag det helt oförklarligt varför bandet poserar på omslagets baksida i värsta Venom stil. Bandets "utseende" harmoniserar noll med den musik de med bravur framför. Står en potentiell skivköpare i affären lär han nog lägga ifrån sig "Nosferatu" illa kvickt efter en titt på baksidan, tyvärr. Ryken gör gällande att Bloodbound går bra i Japan & det är ju inget att skämmas för, många band har hittat vidare ut i världen efter att ha harvat i Asien. Gillar man melodisk (svensk sådan) är denna platta en väl motiverad investering! Releasedate 24/2 Websida Pavic Hard Rock Band + + + Marco Pavic står som frontman/producent/låtskrivare till denna skiva. Vid en första genomlyssning är det rätt ordinär rock som strömmar ur högtalarna men efter ett par timmar med herr Pavic finner man små guldkorn. "Restless soul" är en klar vinnare, "Summer of 98" har Marillion feelings & covern "Logical song" gör plattan till en "soft listening" platta. Inget fel i det, för er som minns Aldo Nova så kan man säga att Pavic är lite av en tvillingsjäl. Medverkar & lyfter skivan gör bl.a. Kee Marcello samt Tony Franklin (Whitesnake) men i grund & botten är materialet fullgott att framföras utan hjälp av diverse "stjärnor" Slutorden blir snyggt, välproducerat & AOR. Websida WIT WIT (Ep) + + + (+) Basic rock n roll med starka influenser av 70-tals rock, r&b men mest av allt är det riktigt härligt energiskt & skitigt. På denna 6-spårs ep visar bandet var skåpet skall stå, alla spår är härliga 3-minuters explosioner av röj & rock. Såhär lät det när det var som bäst på 70-talet & ett bättre betyg kan man nog inte få. Att WIT varit förband åt bl.a.Whitesnake & Mustasch är inget man blir chockerad över för skam vore annars. Inledande "Rebel girl" samt "A little love" är låtar som man vill höra om & om igen. De återstående 4 spåren är inte mycket sämre. Websida Mind´s Eye Walking on h2o + + + Mind´s eye är tillbaka efter fyra års total tystnad. Denna produkt är ett "koncept" album som tar upp tankar om bl.a. evolution, religion, dödliga virus, oförklarliga fenomen o.s.v. Nu är det inte så flummigt som det kan tyckas utan bandet klarar galant att hoppa mellan synkoper & rak hårdrock/progressiv metal. Trots att medlemmarna är tekniskt begåvade på sina respektive instrument låter de bli att snärja in sig för mycket i instrumentalonanier, istället blixtrar det till då & då men den röda tråden finns alltid kvar. Kan tänka mig att Dream Theatre fans även uppskattar Mind´s Eye för de båda bandens likheter. Daniel Flores spelar inte bara trummor, keyboards & sjunger, han har även skrivit hela albumet. För er som inte vet så bor & lever herr Flores i sverige vilket är en anledning att sträcka på sig lite extra. Sällan skådar man en fullblodsmusiker med sådan enorm potential, grymt. Avlyssna de 13 spåren som en film, jag lovar att de lyckas sätta bilder i huvudet på lyssnaren med denna skiva. Releasedate 20/1 Websida Faro Angelost + + + Snacka om "good times" line up. Medlemmarna i bandet har ett förflutet i band som Firewind, Jaded Heart & Bonfire. Sen slänger de in ett helt gäng med gästartister. Resultatet blir ett ganska myspys album där allt är precis som det ska vara, harmoniskt & välspelat. Chitral “Chity” Somapala's vokalinsatser lämnar föga att sakna, ett välanvänt röstregister lyfter de stundom kommersiella variationerna till njutbara stycken. Lägg därtill Frank Rohles ibland unika gitarrhantering samt ett ruskigt bra (sagt av en gammal skinnbankare) trumspel av Daniel Flores så inbjuder plattan helt klart till inköp om man gillar "vanlig" hårdrock. Release datum 27/1 -06. Dimmu Borgir Stormblåst + + + Avgrundsvrål av total chock. Peter Tägtgren har rattat till detta metalliska epos så man håller i hjälmen under hela resan. En modern variant av Ödessymfonin med stentunga gitarr riff & keyboards som dånar ömsom brölar ömsom viner... Okej, DB kan det har de bevisat tidigare men med denna nysläppta versionen av total urkraft placerar sig vårt "broderland" Norge så nära toppen man kan komma, eller kanske den eldfängda avgrunden, huka er! Fatal Smile Learn Love Hate (singel) + + + + W O W G R Y M T E N O R M T Tre enkla ord som faktiskt beskriver Fatal Smiles nya singel rätt bra, detta är ett singelsläpp av sällan skådat slag, från att ha varit ett "bra" hårdrocksband har de genomgått en metamorfos till ett superband av högsta kvalité! "Learn Love Hate" har - Allt. Tyngden, drivet, refrängen...det är inte utan att jag blir helt till mig i trasorna, jag älskar detta! Videon som också släpps i samma veva är även den skön. Hänger inte ZTV & MTV som dreglande dårfinklar på dörren för att få spela videon om & om igen kan dessa videokanaler lägga ner för gott. Jag sticker gärna ut hakan & påstår att detta är en av de bästa låtarna som släppts under 2005 - I världen. Man kan tro att jag har något ihop med bandet men icke. Detta är bara så bra, så bra det kan bli. Bob Catley Spirit of man + + + Från det Magnum jag känner till denna produktion är steget rätt långt. Bob Catley har frontat nämnda Magnum ett gäng år men då jag lätt faller i sömn till Magnum blir det precis tvärt om med denna platta i spelaren. Från inledande "Heart of stone" till det tolfte & sista "End of the story" får man sig en rejäl dos rock. Visst finns klara AoR inslag här & där men det gör inget för passagerna däremellan är himla bra. Det var nära 3 år sedan "When Empires Burn" kom men jag tycker att "Spirit of man" är bra mycket bättre. Fråga mig inte vad Bob gjort de senaste åren men det verkar som han utvecklats & det i rätt riktning. Kontentan blir att plattan är varierad & full av små sköna toppar, några riktiga dalar finns inte såvida man inte helt bekänner sig varande deathmetal fan, annars är det bara att inhandla denna skiva! Release 27/1 -06 Web The Darkness One way ticket to hell and back + Okej grabbar, ni får ett plus för att ni lyckats få någon att överhuvudtaget spela in skiten. Jag är helt fel kille att recensera en platta med The Darkness för jag har svårt att inte ideligen trycka på OFF knappen. Jag blir helt svettig av Justin Hawkins satans glidande mellan höga & låga toner, kan ingen säga till honom att a. hålla käften eller b. hoppa från någon hög byggnad... Klarar man däremot av att stänga ute Hawkins ylande så finns vissa potential i det rent musikaliska. Hade detta varit en debut hade jag inte ens lyssnat klart på första låten, den som gav bandet kontrakt måste ha trippat rätt bra på någon ball 70-tals drog. Den som kallar Justin Hawkins vokalinsatser för unika kan snabbt börja leka på närmsta motorväg. Ridå. Tony O´hora Escape into the sun + + + En "solo"platta från vokalisten i Sweet. Hur låter det på pappret? Nåväl, innehållet på skivan är klart mycket bättre än vad man luras att tro (om man inte slaviskt tillber Andy Scott). För andra är Tony mer känd (erkänd) som vokalist i Mantis, där han gör ett godkänt jobb. Här får vi 12 låtar som håller en ganska jämn klass. Magnus Karlsson (Allen/Lande) står för all musik & resultatet är sådär lagom. För oss svenskar kanske lagom är bäst men jag saknar iallafall några vågade utsvävningar från den så väl intrampade stigen som lätt kallas AoR. Melodisk rock tenderar att bli trist i längden & jag måste erkänna att jag inte riktigt uppnått den åldern då jag utan uppehåll orkar lyssna på alla spår rakt av, Spår 10 "Black wings" är den låt som jag för tillfället gillar mest, vi får se hur det blir efter ett par timmar med plattan i spelaren... MadMax Night of white rock + + + Nämen detta var då en rolig skiva! Finns det någon därute som minns MadMax tro. De har faktiskt lirat in ett par plattor tidigare. Vad det handlar om är "klassisk" hårdrock i aningens nyare tappning, gillar man 80-tals hårdrock torde denna platta liva upp en & annan tillställning. Inledande "To hell and back again" är en tultande blandning av hårdrock a´la pudel & tillrättalagt radioriffande. Bäst av de totalt 11 spåren är det ovannämnda spåret samt “Losing it again” & “Hope to See You”. Michael Voss sånginsatser ger produktionen luft under en annars så stelbent slutprodukt, melodisk rock med ett uns av överproduktion, så som det ofta blir när man lirar 80-tals hårdrock... Speedy Gonzales Electric Stalker + + + (+) Bandet bildades redan 1990 av Thomas Vikström (ex. Talk of the town) samt Tommy Denander & det musikaliska genoförs klanderfritt. På denna platta har de tagit in Marcel Jacob samt Daniel Flores & med denna sättning bör resultatet bli ett MVG, eller? Vissa har dragit jämnförelser med Ratt samt Judas Priest & visst, lite Judas kan nog skönjas stundtals men sämre "husgudar" kan man ju ha. Vad som slår mig som lyssnare är den skadrös av katchiga melodier & hookar som finns lite överallt. Någon (Thomas?) har även lagt en nyproducerad version av "Free like an eagle" på plattan & det ger ju sköna flashbacks för oss som glidit över 30 strecket. När sista spåret "Lust and desire" tonar ut finns det en vilja att trycka på play igen, ett betyg gott som något! Babyruth Mr Right hand man + + + Hoppsan hallå, ett Italienskt rockband! Nåja, självklart finns det en massa bra rockband i soliga Italien men de hamnar inte så ofta i kalla norden bara. Babyruth är ett stilistiskt rent rockband med klara 70-tals influenser a´la New York Dolls o.s.v. Likheter med svenska HCSS & Backyard Babies finns där vilket är att se som ett stort plustecken. På tal om svenska band så är plattan inspelad i Sunlight studios med självaste Tomas Skogsberg som producent, det kanske säger lite om hur det låter? Sleazepunk/stringrock skulle plattan säkert sorteras under i affären & ska man nu prompt labla musik så visst, sleazepunk ligger nära. Plattan innehåller 12 spår & ett "hidden track" - ca 30 minuter efter sista spåret, varför? Nå, detta konstiga beteende till trots är "Mr. Right hand man" ett skönt stycke plast, go italy! Winterfell The veil of summer + + + (+) Lägg följande ingredienser i mixern: 1 del poermetal 1 del Epicmetal 1 del progressivmetal Blanda väl. Winterfell är svåra att hitta jämförelser till, närmast till hands ligger kanske Iced Earth men i bandets musik finns så många fler bottnar. Lättast är det om ni själva får tag på plattan som kanske importeras av något butik med koll eller ta en sväng till bandets hemsida. Hardcore Superstar Hardcore Superstar + + + + Bandets fjärde fullängdare är, utan tvivel, bandets absolut bästa, frågan är om det kan bli mycket bättre? Första singeln "Wild Boys" är bra men det finns ännu bättre rockrökare på plattan, i sanningens namn är alla 12 spår välljudande små mästerverk! Jag tillhör(de) de som för länge sedan räknat ut HCSS men på något förunderligt sätt reser de sig på 9,5 & levererar en sjusärdeles höjdarplatta. Varje låt är fylld av svett, whisky & ett satans röj, få musiker överhuvudtaget kommer nära de klassiska banden som Hanoi Rocks & New York Dolls utan att bli patetiska men där lyckas HCSS med bravur, dessa gossar ÄR rock n roll & de har känslan att leverera den både live & på platta. Söker man en ynka anledning att bosätta sig i "lilla London" så torde den anledningen stavas Hardcore Superstar... Prey The Hunter + + (+) Zzzzz.... Denna skiva väcker inte min 10 månaders son som kan vara ganska lättväckt i vanliga fall. Men, som så ofta, finns det band som kan & ska lira "metal" på ett mer, eh, ja...mjukare sätt. För de som inte är metalnördar (som jag själv) så kanske "The Hunter" låter som en powermetal historia men så är icke fallet, tro mig. Okej, visst nosas det mycket lätt på ovan nämnda power metal men resultatet är snarare en lagom mysig form av AOR. Jag, med ålderns rätt, tycker det låter lite som Treat gjorde när de i sin tur svängde ut från pudel kamelstallet & fick till nåt "nytt". (betänk att Treat var ett 80-tals band...) Tyvärr så sätter sig flera av låtarna i skallen likt ett rosa Hubba-Bubba, refrängen till deras låt "Forever in heaven" GÅR inte att få bort! Thats a HIT boys n girls hur det än är ställt med resten av plattan, tycker man om att dammsuga till "lagom" band är det bara att springa iväg & inhandla denna skiva. (ska tilläggas att efter en 10 lyssningar växer plattan...) Tony Martin Scream + + + (+) O H  M Y  G O D ! Mannen i fråga, Tony Martin, har bl.a. sjungit i legendariska Black Sabbath & det mina vänner, det hörs! Här luktar det 80-tal när storheterna hette Sabbath, Dio & Whitesnake, här tror man stundtals att gitarristen heter Iommi men i själva verket är det Tony´s yngste son som (kanske råpluggat Iommi) lirar så det glöder. Inledande "Raising Hell" är så mycket av det goda 80-talet att den, om den varit utgiven runt -85, hade blivit en klassiker i stil med alla spår på "Eternal Idol". Spår nummer två måste också nämnas ty tillsammans med första spåret hade de kunnat hamnat på vilken Sabbath platta som helst & platsat väl. För alla yngre lyssnare kan detta album bli inkörsporten till de Brittiska underdunder banden, just blandningen mellan lite Sab, Dio, Whitesnake & en touch av Jon Lord får iallafall mig att slänga mig på de GAMLA skivbackarna sedan plattans sista spår tonat ut. Grymt att våga låta dammigt åttital i dessa dagar & dessutom göra det med bravur, heja Tony! Bad Habit Hear-Say + + (+) Bandet startade redan 1986 & ville redan från scratch låta som t.ex Journey, Van Halen & Toto. Nu är det ju inte bara att starta ett band & i samma sekund låter man som sina "idoler" men efter ett gäng plattor har de både mognat & vågar att låta Bad Habit & inte som sina idoler. På nya "Hear-Say" får vi oss en rejäl dos AOR mixat med skapligt sköna gitarrlicks, mycket skönsång & ibland lite väl mumsmysiga refränger. Mer melodiös än rock med andra ord, dock klart lyssningsbart även för en inbiten metalfreak... Brave New World Monster + + + Melodiös hårdrock utan några nämnvärda guldkorn. Plattan är bra, inget snack om den saken, men efter två-tre spår önskar man att de vågat ta ut svängarna något mer än vad de gjort. Resultatet blir därför en aning tjatigt, bäst är att lyssna på max tre spår i taget, då funkar BNW väldigt bra i de allra flesta sammanhang. Bäst är "Knife in my back" & "Dreams never die" även om plattans 9 spår är jämna som en skånsk åker. Skivan är inspelad & mixad i Danmark, kanske borde grabbarna ha hinkat lite mer öl & struntat i finliret lite oftare & därigenom vunnit en publik utanför den blaskiga AOR världen där de tyvärr hamnar... Alien Dark Eyes + + + Jag har aldrig riktigt gillat Alien. De har för mig framstått som lite fjantiga & deras eviga trampande i AOR träsket framkallade enbart ett starkt behov av att stänga av. Men, antingen har jag blivit äldre (vilket jag ju har) eller så har Alien helt enkelt blivit bra! Det skulle inte förvåna mig om denna platta hamnar på "Bästa Svenska platta 2005" topp fem. Vokalisten Jim Jidhed låter ena sekunden som Joey Tempest för att nästa göra 100%-iga David Coverdale avslutningar, kusligt! Albumets totalt 11 spår kan avlyssnas i en följd utan att man somnar, men klart bäst är inledande titelspåret "Dark Eyes", Förlåt alla hårda ord genom åren grabbar! Helloween KOTSK The legacy + + + + (+) Titeln må ha en klang av det glada 80-talet men där slutar också de flesta jämförelser. Helloween har tröskat på i både mot & medvind men sällan har de varit såhär nära den riktiga toppen av, ja, allt! Första spåret "King for a 1000 Years" ' är hela 13 minuter långt, men räds icke ty dessa minuter flyger förbi, w o w ! För att riktigt ge smaklökarna (i öronen) en resa utöver det vanliga är detta en dubbel Cd utgåva. Av plattans alla spår står vissa ut lite extra. "King for a 1000 Years", "Occasion Avenue" samt "Born on a Judgement Day" är troligtvis blivande klassiker, ingen idé att invänta ett köp av detta mästerverk således, inhandla, lås in kärringen om det behövs & vrid upp volymen! Radioactive Taken + + + + Denna line up borde räcka som recension. Tommy Denander, Jeff Porcaro (Toto), Steve Porcaro (Toto), Bobby Kimball (Toto), Fergie Frederiksen (Toto), Steve Lukather (Toto), Neal Schon (Journey), Vinnie Colaiuta (Sting), John "jr" Robinson (Quincy Jones), Andreas Carlsson (Bon Jovi, Def Leppard), Greg Phillinganes (Eric Clapton, Toto), Bruce Kulick (Kiss), Yngwie J Malmsteen, Steve George (Mr Mister), Gary Barden (MSG),  Kelly Keagy (Night Ranger), Jim Peterik (Survivor), Philip Bardowell (Unruly Child), Robin Beck, James Christian (House Of Lords), Michael Landau (Chicago), Dean Parks (James Bond theme, David Foster), Michael Thompson (Shania Twain, Faith Hill), Bruce Gaitsch (Madonna, Peter Cetera), Abe Laboriel (Pages, Michael Jackson), Tom Keane (Chicago), Tom Saviano (Peter Criss, Earth Wind & Fire, Ray Charles), David Diggs (The Brother Johnson), Vinny Heter (Fergie Frederiksen), Hussain Jiffry (Michael Bolton), Michael Voss (Silver), Thomas Vikström (Talk Of The Town), Johan Fahlberg (Jaded Heart), Mikael Erlandsson (Last Autumn's Dream), Chris Catena, Peter Friestadt (LA Project), Frederic Slama (AOR)... Tommy Denander har här samlat så många enormt bra musiker att resultatet bara kunde bli jäkligt bra. Gillar man melodiös rock finns bara ett ord: Köp. Swedish Erotica Too Daze Gone + + + Riktig 80-tals revival som heter duga, herre min skapare! Först bjuds vi åtta spår som skulle varit bandets andra platta men aldrig släpptes p.g.a. en rad tråkiga omständigheter. Därefter får vi åtta spår till som var en tidigare demo! För oss som minns den "sleaze" våg som rullade in på slutet av åttitalet är detta sannerligen rent guld i skivform. Tack MTM Music som släpper denna platta & tack SE som en gång i tiden knåpade ihop enkla men tidlösa låtar! För nybörjaren rekommenderas "Down 2 bizniz", "Terri" & "Can you stand the heat" till att börja med... Devinefire Hero + + + (+) Andra plattan i år från Christian Rivel's Devinefire. Precis som på första plattan "Glory thy name" bjuds vi flyhänt & bombastisk metal. Sköna melodier blandas med skönsång som ibland bryts av underjords bröl. Låter det konstigt? Nej, det är Devinfire's signum verkar det som! "Secret weapon" samt "Hero" är små mästerverk & kommer att hålla länge. De som skräms av "kristen" hårdrock bör ta sig en genomlyssning av denna & gärna den tidigare plattan. Det blir inte mycket bättre än såhär, spelar ingen roll vilken trosuppfattning man har... Legs Diamond Diamonds are forever + + + Hoppsan, riktigt smakfull hårdrock! När man hör att bandet bildades redan 1975 så förstår man att de låter som de gör. Bandet kommer från Los Angeles & har inte för inte kallats Amerikas Deep Purple. Sämre fack kan man hamna i. Trots detta har bandet följt med i utvecklingen & framför idag riktigt uppdaterad hårdrock men med alla de sköna influenser som kännetecknar ett band med rötterna i 70-talet. Vokalisten John Levesque lyfter de flesta spåren till en placering som gör att plattans hela 13 spår känns fräschare än mycket annat man hör idag. Med Legs Diamond i spelaren behöver man inte skämmas för att man diggar tvättäkta "old style" hard rock! Blind Date Blind Date + + + Bandet bildades i Austin, Texas 1988 & att det är musik från det "glada" 80-talet det hörs! Innehållet på skivan är en blandning mellan Helix hej&hå rock, tidig Poison, ett stänk Shy. Alla 10 spår har alla de signifika "hår-metal" ingredienserna, en platta som passar alla som älskar mysig Amerikansk 80-tals musik! Blind Date upplöstes 1992 så någon turn'e lär det inte bli, men varför inte bjuda in ett gäng gamla polare & anordna en mimkonsert hemma vardagsrummet? Nasty Idols Heroes for sale + + + + Ahh...Sveriges svar på Mötley Crue! Fram till bandets totala tack & adjö 1995 kom det ett flertal plattor som var precis lika bra som de Amerikanska i samma genre. Denna platta kom ut straxt efter det att bandet lagt av & när man lyssnar på den förbannar man att de "fick" sluta spela! Med inslag av Crue & Hanoi Rocks var de en milstolpe i den svenska musikutvecklingen. "Hero for sale", "Sheila", "Too drunk to fuck", ja listan på bra låtar från denna platta kan göras lång! Okej, plattans alla 11 spår håller en klass som få band idag kommer upp i, skitig & rak rock n roll! Mums... Loud n Nasty Teaser Teaser + + + (+) Mer svensk sleaze från Loud n Nasty. Hårmetal som ger sköna rysningar av både välbehag & "man minns hur det var" på den tiden. Plattan skäms inte bredvid de övriga 80-tals banden utan ger istället din skivsamling ett gott stycke svensk musik kultur att skryta med. "Play Dirty", Hungry" & "Kick n Fight" är lysande historia, något att spela för kidsen idag som ett bevis på att det oftast var bättre förr! Nightscape Symphony of the night + + + (+) Grymt, Svenskt & rejäl power metal. Bandet har repat & spelat live sedan 2000 & nu har de "äntligen" signats & får släppa sin debut. "Symphony of the night" innehåller allt det som numer kännetecknar svensk power metal. Melodier, bra vokalinsatser, välproducerade & tighta låtar. Låten "Haunted hill" håller sådan klass att den utan större problem kvalade in sig på rockradio's Topplista, det säger väl lite om vilken nivå bandet befinner sig på! Nästa stora metalexport i samma bag som Nocturnal Rites o.s.v. helt klart! Listeria Full of fire + + + Sedan starten i början av 1990-talet har bandet verkligen spelat sig till framgång. De har bl.a. supportat Edguy, Iron Savior & inte helt okända MSG. Hur låter skivan då? Listeria framför en ganska traditionell hårdrock med rötterna i den heavy metal som såg dagens ljus i slutet av 80-talet. Dock har de utvecklat denna genre en aning & räds inte att plocka in "modernare" inslag, vilket är till deras fördel. Musikaliskt är det med beröm godkänt de öser fram plattans tio spår, sköna melodier & ett trumspel som heter duga. För alla riktiga hårdrockare som kan sin läxa torde ett ex av "Full of fire" inte skämmas för sig i skivbacken. Simone Fiorletta Parallel Words + + (+) Ett underbarn på gitarr som skapar mycket harmonisk & välspelad "NoVoMetal". Helt okej men efter ett par låtar utan sång så blir det något trist & aningens onyanserat, även då musikerna är av toppklass. En perfekt platta att ligga hemma & slöa i soffan till & ännu mer perfekt för alla gitarronanister att lyssna på & lära sig utantill! Klart mycket mindre Malmsteenskt fast de lirar i samma genre egentligen, inte ett spår som direkt skrämmer, men heller inget som skämmer. Lord of mushrooms 7 Deadly songs + + + Bandet bildades för ca fem år sedan & har sedan dess lirat ganska mycket live samt fått ihop 2 fullängdare. Inte illa när de lirar en form av progressiv metal som lutar rätt starkt åt jazz hållet. Aha, säger ni, sådan där musik som man inte förstår sig på utan karta & kompass. Visst skulle det kunna vara så, att bandet spelar för en ganska liten publik men då de tar ut svängarna i jazzens tecken behåller de ändå sin metalplattform. Bandet verkar iallafall ha jäkligt kul när de lirar & sådant smittar av sig vilket ger plattan det tredje plusset. Bäst är inledande "Pride" samt riktigt sköna ""Envy". De återstående fem dödssynderna är inte så pjåkiga de heller, införskaffa & lyssna själva... Creozoth Creozoth + + + + Candlemass sidoprojekt där bl.a. Lars Johansson & Janne Lindh ingår. Tungt, melodiöst & mycket snyggt proddat. Vokalinsatserna av Michael Storck som har ett förflutet med bl.a. Yngwie Malmsteen är precis så bra som man förväntar sig. Detta är en platta som bara blir bättre ju fler gånger man lyssnar på den & jag är inne på säkert tionde gången på ett par dagar! Kan bara hoppas att Creozoth kör en turn'e så snart som bara möjligt är, I want a ticket! Till er som uppskattar riktigt skön hård-rock rekommenderar jag denna release glatt! (Släpps 24/10) Wet Animal Wet Animal + + + Med musiker från "legendariska" Trouble så förväntar man sig en platta som är riktigt bra. Tyvärr lyfter inte Wet Animal riktigt utan irrar mest omkring utan att veta vad de egentligen vill & är på väg. "Lost in my head" är riktigt bra, "Outside a hole" är fullsmockad med 80-tals sound. Av skivans 9 spår finns det ett par höjdare men så faller de tyvärr tillbaka igen, kanske har de bara valt fel låtar till plattan, kanske beror det på något helt annat. Hur som helst är det bra rent musikaliskt, dock saknas "bettet" ibland, en åldersgrej? "Left behind" kan dock mycket väl bli en låt som kommer att höras på radion framöver, AOR så det förslår. Släpps 31/10 Tokyo Dragons Teenage screamers Ep  + + + (+) Bandet som spås bli nästa The Darkness enligt bl.a. NME & Kerrang. Hade The Darkness låtit såhär från början hade jag inte haft något problem med dom. Tokyo Dragons är ca 100 ggr bättre både musikaliskt & hypemässigt. Rå-rakt på-fuck off rock n roll, lite i punkens anda, ja det kan liksom aldrig bli fel! I love it! Mikeyla The Lie (singel) + + + Nä, promomaterialet lovade inte gott. En ny tjej som skrålar likt en uppsjö andra uppbackad av distade gitarrer & stråkar, tänkte vi. Som om inte det räcker har hon medverkat i Fame Factory! Men, när "The Lie" tonar ut måste vi ändra på våra "något" förutfattade meningar. Fan, hon sjunger ju riktigt bra, okej nån direkt metal handlar det ju inte om men inslagen av hårda gitarrer & badam trummor stukar likväl till slutprodukten så vart fall vi är nöjda! En fullängdare finns inspelad & kommer att släppas i flera Europeiska länder under hösten. Släpps 27/10 Bon Jovi Have a nice day + + + Man hade skruvat upp förväntningarna något inför detta album, dels var det sagt att det skulle vara mer "Bon Jovi" basic & sen drogs plattan med en försening. Tyvärr var resultatet inte fullt så bra som man hoppats, visst är det mer likt ett klassiskt Bon Jovi släpp men det håller inte hela vägen. Singeln "Have a nice day" är en hit & det finns ett par låtar till som mycket väl kan komma att klättra på hit/radiolistorna världen över men är det därför man släpper plattor? Men, det är iallafall det bästa bandet gjort på länge. Gamla fans kommer att jubla & det kanske räcker... Candlemass The curse of + + + Sveriges, eller kanske världens, mesta doomband släpper inte bara en utan två sköna DVD's i slutet av september. På disc ett hittar vi en konsert inspelad på Arenan 2003, 13 sköna spår med ett skapligt ljud. På disc två finner vi intervjuer & live klipp från bandets långa karriär, bilder från -87 fram till idag. Det är bara att gratulera alla Candlemass fans & tacka Escapi som släpper detta, för de inbitna fansen, godiset. (Släpps 26/9)  Websida Majestic Vanguard Beyond the moon + + + (+) Ett band från Falköping? Har gigat där, en av Sveriges i särklass tråkigaste städer... När jag stoppar plattan i spelaren har jag noll förhoppningar, men gissa om jag blir positivt överaskad! 10 spår finns på plattan & när sista tonen klingar ut så trycker man gärna på "play" igen. Här finns klara drag från Balance Of Power, deras sätt att blanda & ge är precis lika det som Majestic Vanguard får till, sköna vokalinsatser (bland de bättre i Sverige!) från Peter Sigfridsson ger det där lilla extra som så ofta saknas inom denna genre. Bäst på plattan? Hum..."The great Eternity" & "Beyond the moon" ligger i topp men på en skiva som denna är det svårt att utse några direkta toppar, hela produktionen är allt igenom bra! Gillar man melodisk metal - KÖP! Websida Crashdiet Rest in sleaze + + + (+) Vem i helvete skulle ens komma på tanken att lira 80-tals sleaze & försöka få ett skivkontrakt? Som tur är/var så gjorde grabbarna i Crashdiet just detta, med deras senaste släpp "Rest in sleaze" visar de tydligt att det faktiskt funkar! Det är Los Angeles i mitten av 80-talet, det är väldigt mycket Mötley Crue, Hanoi Rocks & Ratt över hela produktionen, från gitarrerna till sången, texterna & melodierna - en tidsmaskin helt enkelt! Dubbla K:n & ivrigt användande av boksaven Z ger bandet en smått skrattretande rip-off stil men de har låtar som faktiskt håller, detta är inte roliga timmen utan blodigt allvar. Inledande "Knokk em down" & "Riot in everyone" är riktiga sleaze hittar, senaste singeln "Breaking the chainz" har fått draghjälp av Ericsson telefoner men står stadigt på egna ben. Riktigt roligt att höra bandet & ännu roligare att samtidigt få se dom på scen, hårspray, glitter & smink så det ryker. De sammanlagt tio spåren är lika mycket en hyllning till vad dessa gossar antagligen växte upp med som en klockren partyplatta, säg den förfest som inte vinner på att ha denna skiva i spelaren! Websida Mammuth Die to rise in spring + + (+) Okej, vi lyssnade på bandets Ep "Embrached" som kom -04 & hade väl inga högre förväntningar på denna fullängdare. Men till vår förvåning har de lämnat den tidigare Nu-metal fåran & ramlat in på något annat. Hardcore? Metalpunk? Ehhh... Rent musikaliskt är det bra, duktiga insatser av de inblandade & inga större utsvävningar. Texterna är även på denna fullängdare av hög klass men kan nog upplevas som lite tradiga i längden av vissa. Hur som helst är bandet svårt att kategorisera, i många fall skulle det vara ett minus men i Mammuth's fall blir det snarare ett plus. Letar du efter något nytt & fräscht bör skivan genast inhandlas. Websida Imagika Devils on both sides + + + Heavy möter trash vilket resulterar i Imagika. På senaste plattan är det fullt av tunga, tunga riff blandat med skönt tugg, tugg, tugg... Ibland låter det som tidig Metallica eller kanske lite som Testament en bra dag för ett gäng år sedan. 10 spår finns det & bäst är inledande "In your shadow" & "Last battalion", resten är inga dåliga låtar men det skyms allt för ofta av en ruskigt rörig ljudbild. VEM har mixat detta, Kalle Praktikant? Lyssnar man på alla 10 spår några gånger så upptäcker man att helhetsintrycket blir aningens splittrat, balansen mellan ren metal & trash dito blir för svår balanserad tyvärr. För gamla fans av Metallica, Megadeath, Judas & Exodus funkar Imagika rätt ok som uppvärmning innan man slänger på "originalen", för andra blir det tyvärr bara tröttsamt... Websida Opeth Ghost Reveries + + + (+) Roadrunner Records har gjort ett klipp då de signade Opeth inför deras åttonde(!) studioalbum. Death metal kan (är ofta) ganska så komplicerade saker där instrumentalisterna får rena onanichocken. I Opeth's fall har de lyckats undvika detta på "Ghost Reveries". Trots, eller kanske just beroende på, att bandet har lirat ett tag tror man att de ska ha svårt att nyansera sig. Men plattan är ganska matad med just nya idee'r. Ta t.ex. låten "Hours Of Wealth" som är väldigt "naken" i förhållande till Opeth's tidigare gedigna låtkavalkad. Mikael Åkerfeldt glider med enkelhet mellan djupaste död & betydligt lättare partier, riktigt rent mellan varven vilket skapar en perfekt blandning till annars ganska så dramatisk musik, hoppas andra band i genren följer efter! Inledande "Ghost Of Perdition" är dock ett spår av klassisk Opeth stil, första minuten är benhård death rakt ut i universum. Åkerfeldt tillför hela tiden nya dimensioner eftersom han (bandet) vågar ta ut svängarna & inte slaviskt håller sig till avgrundsvrål. Visst påminner det nya albumet om tidigare plattor men samtidigt är det en platta full av nya grepp & vågade passager, all heder åt bandet som vågar utvecklas i en ganska stelbent genre. Pånyttfödelse kanske är ett starkt ord men nog touchar de just detta & troligtvis lär både nya & gamla fans hoppa av sann glädje. Websida   Skivbolag: Roadrunner Records Stratovarius Stratovarius + + + + (+) Saatana vitto så in i helvete bra de har lyckats! De som hänger med lite vet att bandet inte varit utan "problem" på sistone, tvärt om är det få band som överhuvudtaget träffar varandra igen efter det som hänt Stratovarius. Timo Tolkki var rejält ute & cyklade ett bra tag & få var vi väl som någonsin trodde att de skulle ramla in i en studio igen, men så gör de just detta & ut kommer en platta av superb klass! Medvetenheten riktigt rinner över, i inledande "Maniac Dance" sjunger Timo Kotipelto följande strof: "This year has been a nightmare. I’ve been so low, I don’t care" Hela texten fortsätter i ett sanningssägande utöver det vanliga. En förbannat bra låt är det också! Nio spår är det på plattan & jag lovar att ni med svårighet kan säga att något av dem är sämre än den andra. Sjätte spåret "Götterdämmerung (Zenith Of Power)" bör man lyssna noga på (texten), den skulle ha fått titeln "Hitler" om nu inte skivbolaget Sanctuary Records fegat ur. Plattan låter i övrigt väldigt (nåja) lite som det Stratovarius vi är vana vid, inte så mycket utsvävningar utan allt igenom tight & väldigt snyggt producerat. (vilket det brukar vara) Vissa interna stridigheter lär fortfarande finnas kvar men fortsätter de att lira in plattor likt denna minskar inte skaran av fans. Kan mycket väl bli en av årets absolut bästa plattor, tro mig! Websida   Skivbolag: Sanctuary Records Ignarus Ignarus + + (+) Från USA kommer bandet som låter kusligt likt ett Nirvana 10 år senare. Okej, det finns lite Audioslave här & där också & det kan ju tyda på att inte enbart Nirvana suttit i grabbarnas Cd spelare under tiden i studion. Nåväl, “Know It All” & “All Downhill” är riktigt bra låtar vare sig det luktar Grunge eller inte. Vid andra/tredje genomlyssningen dök vissa likheter med Alice in chains upp & lyfte plattan något snäpp. Eftersom bandet är från andra sidan Atlanten lär den säkert sälja bra just där, vilket gör att denna debut säkert följs av flera plattor, medlemmarna har både energin & kunnandet för att få till det bättre. Grungefans lär älska både plattan & bandet... Websida    Skivbolag: Lito Music Group Hypocrisy Virus + + + Den 19/9 blir ett datum att lägga på minnet för alla fans av hård välputsad Death metal. Då kommer nämligen nya Hypocrisys "Virus" att finnas i butiken! Med viss bävan placerade jag plattan i spelaren, har tidigare haft lite svårt för Peter Tägtgrens olika projekt. Dock är denna platta redan efter en snabb genomlyssning klart bättre än hans Pain produktioner. Välputsat är det, kanske lite väl mycket, men trots det så bryter avgrunds metallen igenom, tight är det så man blir imponerad, Horgh's trummor tillsammans med Mikael Hedlund's bas bildar ett kompakt taktpaket, den enda öppningen är för gitarr & vokalinsatsen. Inledande "Warpath" är skrämmande likt en kommande singel. Vilket inte är dåligt med tanke på vilken genre de faktiskt lirar i. Ett par av spåren är dock lite av "transportsträckor" men när det glänser till i "Let the knife do the talking" & "Living to die! vet man att bandet med denna utgåva står stadigt i Death Metal jungeln. Dock blir 11 spår aningens långtråkigt då det saknas variationer som tar oss utanför den säkra stigen de idogt trampar upp. Har man inte lyssnat alltför mycket på band inom genren är denna platta en bra start, inte så värst skrämmande utan bara så där lite lagom nervkittlande... Websida  Skivbolag: NuclearBlast 220 Volt Made in Jamtland + + (+) Jag minns detta band som igår, nästan. Jobbade med ett turn'epaket med 220 Volt Treat & Electric Boys någongång under senare delen av 80-talet & då var bandet riktigt bra live. Tyvärr så har både jag & bandet blivit äldre, vilket också hörs ganska tydligt, den där riktiga glöden saknas. Dock funkar deras New Wave of British Heavy Metal lika bra nu som då, iallafall för oss inbitna hårdrockare. Jocke Lundholms vokalinsatser är inte heller riktigt de samma som förr, fast visst finns här ett par gamla godingar, t.ex. "Heavy Christmas", "Sauron" & "Firefall" är alla klassiker & dit räknas också bandet numer, ett av (få?) Svenska klassiska hårdrocksband. Däremot vet jag inte för vem plattan är inspelad, möjligt är att de gjort det för sin egen skull, ty försäljningsmässigt blir det nog ingen större kassa ko. Men vad fan gör det, egentligen, när man kan svepas med i nostalgins dimmor under den timme som plattan rullar! Am I Blood The Truth Inside The Dying Sun + + + + WOW så snuskigt Metallica-likt, som Metallica skulle kunna låta idag om inte deras interna stridigheter & söndermixade produktioner nådde en skivköpande publik. Bandet startades i Finland av vokalisten Janne Kerminen redan 1992 & att det finns en duktig erfarenhetsgrund att stå på, det hörs. Hela produktionen är snygg rakt igenom, textmässigt ligger de också en bra bit framför de flesta, sången får också en roll som gör att den hörs & vilken härlig röst! "Gone with you" är en absolut favorit redan efter två genomlyssningar, men jag skulle inte bli förvånad om ett par spår till läggs till som favvisar om man tillbringar några timmar till i dessa gossars närvaro. Websida   Skivbolag: A1 Metal Angtoria Angtoria + + + Okej, detta är egentligen en demo men med tanke på de medvrkande samt kvalit'en hamnar den som promo här på rockradio. Episk metal, bombastiskt & storslagen, är ett par av de första orden som dyker upp redan på inledande "Six feet under´s not deep enough". Tillsammans med Sarah Jezebel Deva (Cradle of filth & Therion) har Chris Rehn & Tommy Rehn skapat rena cineast feelingen på denna femspårs platta. Andra spåret är en cover av Kylie Minogue's "Confide in me" som bara blivit bättre av att passera Angtoria's maskineri. Nu har ju det tyvärr gått inflation i band som Angtoria. Gitarrer samsas med stråkar som toppas med en kvinnlig vokalist, detta drar ner betyget en aning eftersom det är musik som är svår att variera, dock är denna produktion inte sämre än någon annan i genren, gillar man orkestral metal torde Angtoria platsa i skivsamlingen, absolut. Mer Angtoria Persuader Evolution purgatory + + + (+) Från nordliga Umeå kommer Persuader & efter att ha lyckats bra i tävlingen "Young metal gods" lossnade det rejält. På plattan, som kom 2004, finner vi välspelad melodiös power metal, framförd med full kraft. Gruppens debut "The Hunter" kom 2000 & var ett riktmärke på hur ett andra album skulle kunna låta, kan bara säga att de lyckats klart över förväntningarna. Inledande "Strike down" & "Sanity soiled" är två av 2004 års bästa spår från Sverige, helt klart. Vokalisten Jens Karlsson lyfter ett skapligt material till höjer där få band hamnar, kanske en av landets nu bästa vokalister inom genren? Tycker du att det musikaliskt finns små stänk av trash så har du nog rätt, det slog mig också efter andra genomlyssningen. Svensk power metal i högsta klass således. Websida  Skivbolag: Noise Records Stratovarius Maniac Dance (singelspår) + + + + Wow, popmetallen har landat i Finland & hos annars rätt opoppiga Stratovarius! Det hela börjar med ett skönt blip-blop intro som utmynnar i ett babadam(!) vilket följs av ett sedvanligt gitarrtugg, helt rätt & helt skönt. Sedan kommer "chocken" när de drar till med en riktigt poppig & osedvanligt radiovänlig refräng! Anledningarna kan säkert vara många, kanske har grabbarna mognat, kanske vill de hitta ny publik. Gäller det det sistnämnda så tror jag de kommer att lyckas för "Maniac Dance" innehåller inga, för icke hårdrockare, skrämmande inslag. Vågar jag säga att de lutar lite åt Hammerfall hållet? Websida  Skivbolag: NuclearBlast Gypsy Rose Gypsy Rose + + + För 24 år sedan, närmare bestämt 1981, bildades bandet som nu släpper sin första platta! Vägen dit har varit mer än slingrig med skivbolag i konkurs, splittringar & diverse elände. Det som slår en redan på första låten men som blir mer & mer tydligt ju längre plattan snurrar är att det låter som ett Scorpions på den tiden de fortfarande älskade att spela & Klaus sjöng nästan bra. Inledande "When you leave at night" & "Moonlight" kunde funnits på en Scorpionsplatta för 10-15 år sedan, till och med Håkan Gustafssons vokalinsats är ruskigt i samklang med Tysk balladmetal. Trots att det ovanstående må låta som kritik är plattan stundtals riktigt bra, Martin Kronlunds gitarrspel sitter som en fläskläpp & bandets förmåga att knåpa ihop sköna låtar ligger långt ovan de allra flesta andra band i Sverige. Melodisk rock är en knepig genre men lyssna på den sköna "You" så förstår du att Gypsy Rose är långt mycket mer en något melodiskt dravel, ibland tänder det till & just då är varje ägare av denna skiva precis så lycklig som bandet själva med slutprodukten... Websida Skivbolag: Escape Music SIN Equilibrium + + + (+) Bandnamnet skall uttalas Somewhere Into Nowhere & drog igång i mitten av 2002 då Deddy Andler & Jason Marks bestämde sig för att göra något tillsammans. Man måste säga att det Tysk/Brittiska samarbetet på den nya, kommande, skivan slår väl ut. Jason är ju sedan tidigare både känd & erkänd då han trakterat mikrofonen i Balance Of Power, dock låter det som han i SIN får spela ut hela sitt register. Från första till sista ton är det kraftfullt & välspelat. De tio spåren är väl avvägda, på "Nail it to the wall" samt "Fight for my life" blommar den moderna power metallen ut till fullo, på "One small voice" vibrerar hela taktmaskinen i ett härligt blueskomp som tillsammans med de inledande riffen är grymt sköna. Denna platta kan mycket väl hamna på topp tio 2005 om bara tillräckligt många får chansen att höra den. Lyd mitt råd - införskaffa SIN & Equilibrium! Websida Skivbolag: Metal Heaven Nicodemus Vanity is a virtue + + + (+) Vilket intro på första spåret, mörkt & suddigt. Sedan kommer en keyboard som lägger en skön ljudbild till de inhoppande gitarrerna. Christopher Morris skapelse Nicodemus startade redan 1998 & på detta album, det senaste, hittar vi återkommande sköna harmonier & framflygande keyboardpartier vars helhet ger mersmak. Som brukligt är när det rör sig om keyboardbaserad metal blir låtarna oftast över fem minuter. Är det ett bra grundmaterial brukar det inte störa så mycket, Dream Theatre fans kan nog hitta ett nytt favoritband i Nicodemus. Bäst är"Next in nocturne" & "Reason & Relapse" där allt verkligen stämmer, dunder & brak rakt ut! Websida Skivbolag: Sonic Age Records Penetrator "Penetrator" + + + Från Canada kommer Penetrator & med debut skivan "Penetrator" visar de upp en bild av Canada som inte bara består av hockey. En blandning av klassisk hårdrock & power dito trängs på de nio spåren, bäst är den blytunga "Guns and whiskey" som nästan når Sabbath höjder. Bandet själva, eller kanske skivbolaget, anger att det är powermetal men i slutet är det ju lyssnaren som avgör det. Gittaristen "Bulldog" Bess Ross skrev förr i världen låtar åt "legendariska" Anvil för er som minns dem. Att det inte rör sig om några tonåringar hörs väl i deras musikkomponerande, som nämndes ovan så lyser hårdrocken igenom, vilket ger slutprodukten en något egen finish, sällan man hittar det i dagens uppsjö av kopior på kopior. Websida Skivbolag: Sonic Age Records Richard Andersson The ultimate collection + + + + (+) Tänk er 10 spår som varit höjdare på ett gäng olika album, samlade på en & samma platta. Tänk er att mannen bakom musiken är mer eller mindre geniförklarad. Där har ni Richard Anderssons senaste skiva, en samlingsplatta med det bästa från t.ex. Time Requiem Majestic & Space Odyssey. Alla spår bär signum Andersson & visar på vilken okänd (för de flesta svenskar) förmåga denne herre är. ALLA spår är så pass bra att de kunnat hamna på singel vilket årtionde som helst, här är en platta som du glatt lyssnar på om & om igen, man tröttnar inte eftersom man hela tiden hittar nya saker undanstoppade i de musikaliska serpentinerna. En sann upplevelse för hörselgångarna, en sann upplevelse för alla som uppskattar välspelad, välproducerad tillika duktigt balanserad powermetal/heavy metal/symfonimetal/eurometal. Richard Andersson är så sympatisk att musiker bör stå i kö för att få framföra minsta ton med honom, självklart har han lirat med herr Malmsteen men två "genier" i samma båt fungerar inte. Nu behöver Andersson inga gitarrfantomer då han klarar ut det mesta själv, för 250 år sedan hade han polat med Beethoven! Websida  Skivbolag: Metal Heaven Euroforce "Euroforce" + + + + Grekisk powermetal i sitt esse, rent, rakt & påtagligt "europfierat". Lite Malmsteenskt mellan varven, hur som helst så ligger låtar som "The european lie" & takt fasta "Modern times" väldigt nära perfektionism. På plattans 12 låtar finner vi det man brukar finna på europeisk powermetal, inga större överraskningar fast det är inte alltid sånt trams behövs. Euroforce står säkert i den Grekiska myllan & har nog lyssnat en hel del på Skandinavisk metal, trots detta skapar de ett visst eget sound, skön sång av Jiotis Parcharidis samt ett fenomenalt gitarrriffande av Theodore Ziras gör att plattan går ett par extra varv, en platta att leva med ett tag framöver alltså. Websida Skivbolag: Sonic Age Records Dream Theater Octavarium + + (+) Tyvärr är det första ord som dyker upp. Tyvärr har Dream Theatre förlorat det som tidigare var så signifikt för bandet, nämligen spelglädjen. "Panic" & till viss del "The root of evil" är Dream Evil i absolut högform, men resten känns som meningslös utfyllnad. Okej, nu får jag väl på tafsen av en hel radda DT fans men är man inte ett riktigt fan som slaviskt nickar bifall till vad än bandet släpper blir betyget faktiskt inte bättre. Influenser är & har varit bandets ledstjärna, de har spelat in en hel hög med covers, vilket de oftast framfört med beröm godkänt, men att sno såpass att det blir lite väl mycket U2 över det hela - nej. För er som inte har Dream Theatre som husgudar vill jag starkt varna för titelspåret, 24 minuter! Websida  Skivbolag: Atlantic/Warner Darkane Layers of lies + + + Darkane har på sin senaste platta lyckats långt över förväntningarna. Hela albumet är en trashfest utan vare sig bromsar eller skyddsnät, metal med en aggresiv framtoning så man håller i sig & blundar i varje kurva! Det är vasst som satan mellan varven, när man får en stund att hämta andan räcker det bara för att återhämta sig innan nästa skvadrull drar igång. Bara att inse, In Flames får akta sig! Websida Skivbolag: NuclearBlast Nevermore The godless endeavor + + Andy Sneap har åter fått "tillåtelse" att prodda bandets nya platta, visst är det ett fetare sound som vi möts av men ett nästintill perfekt ljud kan tyvärr inte ändra på det faktumet att anrättningen blir för rörig i slutänden. Okej, "Born" är jäkligt bra & vändningarna i balladen "Sentient 6” riktigt sköna men utöver dessa två guldlåtar faller det hela platt till marken. Skärpan finns där men de måste trassla sig ut ur alla krumbukter & ta fram mer identitet i varje ton & låt. Annars håller det inte fullt ut & man orkar inte lyssna. Synd på bra material. Websida  Skivbolag: Century Media/Border                                                 Sommaren 05                                             The Mystery Hall The voyager through the void + + + + Något som tidigare var näst intill otänkbart men TMH är ett progressivt metalband från Spanien! Rafael Moratas vokalistiska insatser är så bra att han riskerar bli kidnappad till USA & något hårt satsande metalband, sällan man hittar så kompetenta röster på ett debutalbum. Plattan då, ja de 11 låtarna är rena rama njutningen för en "gammal" hårdrockare. Ett härligt driv på gitarrerna, solklara harmonier & ett bryggbygge som slår det mesta, i de lugnare partierna på t.ex "Disbelief" får Tony Baena sträcka ut sig med smäktande gitarrtoner för att sedan i den instrumentala "Shambala" lägga i en extra växel då han förutom extraordinärt gitarrspel också lirar keyboards samt sjunger background. Det som slår mig efter tredje genomlyssningen är de många variationerna som samsas på skivan. Många band som försöker sig på något liknande får oftast ett mycket spretigt resultat, men här går bandet hem med äran i behåll & fanan högt! The mystery hall site (release 19/8) Airless 2nd time around + + + (+) Knappt har man slutat nynna på The Mystery Hall när nästa eminenta band, också från Spanien, bara dyker upp, eller ner i brevlådan snarare! Detta sägs vara bandets andra fullängdare men hur det än är med den saken är det hela väldigt tight & synnerligen välspelat. I vissa bitar låter det lite som t.ex. Harem Scarem & sämre betyg kan man ju få, jag tycker t.o.m att det låter aningens fräschare med Airless. Är man, som många här på rockradio, en vurmare för melodisk hårdrock/metal är Airless en välkommen & trevlig upptäckt, finns inte plattan i er vanliga butik så får ni tjata så de tar hem den, det är både bandet & skivan väl värd. Höjdare: "Prayers are not enough" & "Dont you go" där den sistnämnda är, ja faktiskt, en smörig liten sak men jisses vilken skönsång av Inaki Lazkano!*rys* (release 19/8) Mer Airless E.VIL Elias Viljanen The Leadstar + + + + Gitarrister finns det i överflöd & Elias är ytterligare en i raden. På senaste skivan "The Leadstar" finner vi harmonisk & mycket välspelad, flyhänt gitarr men tillsammans med övriga ingredienser blir det, faktiskt, inte tråkigt. Alla spå är skrivna av Elias utom den något udda covern av Lionel Richies "Hello"! Bandet bakom heter Evil Spirit & de levererar precis som ett metalband ska, som om inte det skulle räcka har man "hyrt in" gästartister som t.ex. Lacu Lahtinen vilket bara gör anrättningen än mer tilltalande. Där andra gitarrfantomer misslyckas gör Elias precis tvärt om, när det riskerar att bli trist, ja då gör vi en tvär helomvändning, resultatet är skön gitarrbaserad sak vi stoppar i metal/power facket, mer Elias till folket! www.eliasviljanen.com Emerald Rain Sleepwalk + + + (+) Enda från Canada kommer Emerald Rain. Inte så ofta som musik från detta land hittar vägen till Europa, tyvärr kan man säga efter att ha hört denna skiva. Melodisk rock som faktiskt inte blir tråkig. Alla de 10 spåren är godkända, kanske går tempot ner en aning i mitten men i slut ändan är det en klart trevlig produkt. Sleepwalk är bandets femte fullängdare & det hörs, Murray Daigles vokalinsatser lyfter det hela stundtals till höjder där man ska lägga världen vid sina fötter, lyssna bara på härliga "Face in the mirror". Skivan kan finnas i någon riktig skivaffär efter den 15/8, gillar du välproducerad, melodiös rock med dunder harmonier är det bara att gratulera, du kommer inte bli besviken på denna platta! Baltimoore Fanatical + + + + Inte många hårdrocksband från Sverige kan med stolthet titulera sig "legender" men i Baltimoore finner man just detta. Björn Lodin, Mankan Sedenberg, Stefan Bergström Weine Johansson & "trumlegenden" Hempo Hild'en bildar bandet som på denna skiva skapar rättfram skön hårdrock, utan keyboards, som håller hela vägen ut. Raka rör & spelglädje är något som slår en ganska så snart när plattan landat i spelaren. Lite Ac/Dc, lite Faster Pussycat, Van Halen, ja man kan säkert fortsätta i evighet för på "Fanatical" hör man att grabbarna inte är nybörjare i sin genre. Bland det bästa som släpps i augusti är vårt tips. För att citera vokalisten Björn Lodin: "It should be listened to loud!" (release 19/8 -05) Bai Bang Best Of + + + + Mama Mia vad SKÖNT! Ett av Sveriges absolut skönaste sleazeband genom tiderna, stort tack till Swedmetal som "vågar" släppa detta nu år 2005. På denna best of utgåva får vi hela 20 spår som alla är, eller borde vara(!) rockklassiker! Plattan börjar med "Lay Down" & fortsätter sedan i 150 blås, inte många lugna stunder tillsammans med dessa gossar. "I want it", "Cop to con" & "Dont stop" sitter som björnklister i öronen, denna platta kan alla, oavsett musikaliska preferenser, festa loss till. Nu återstår bara att få se detta band live, snälla? Bai Bang på nätet Black Belt Only One (Singeltrack) + + (+) Stooges? Iggy Pop? Nej, Svenska Black Belt. Med (till synes) små medel skapar de småsvängig rock, dock blir kontentan en aning tomt & lämnar ljudbilden i avsaknad av fyllighet. Annars är det en skön "åka fort" singel att ha i bilen. "Only One" som valts som singelspår är helt ok men det är på andra spåret "Shortcut to sensation" som det verkligen händer saker, snygga variationer & en klart somrig refräng, mysigt värre. Tyvärr blir det lite trist efter ett par genomlyssningar, mest beroende på den tunna ljudbilden. Synd på bra idee'r! Travers & Appice Live at the house of blues + + + Carmine Appice behöver ingen närmare presentation. Killen har lirat trummor med bl.a. Rod Stewart & inte minst är han känd för sitt band King Kobra. Tillsammans med Pat Travers har han spelat in ett ganska ordinärt livegig på legendariska HOB i USA som svänger, men kanske inte lockar till sig några nya fans. Medverkar på plattan gör också T.M. Stevens som spelar bas som få andra, håll i hatten! För alla fans av Appice, vilket bör vara många då han spelat med fler rockstjärnor än vad som finns på väggarna i Rock Hall Of Fame, är denna platta en given hit. Som extra bonus medföljer en DVD där man kan skåda både Appice & resten doing it live. The Dictators Viva Dictators (live) + + (+) Punken lever var så säker! Med en sprudlande energi & ett satans tempo levererar bandet 17 låtar, flera av dom givna punkhits. Korta, snärtiga, hysteriskt sköna spår. "New York, New York" & "Lets twist" är helt omöjliga att vara still till, steget från Sex Pistols slamriga bashpunk till Dictators nästan välspelade myspunk är långt. Hade det varit 1979 & punktider hade jag ett nytt favvoband. Nu blir det mest en timme med ett stort leende på läpparna & kanske inget man återvänder till allt för ofta, men någon fest framöver kommer säkert få besök av punkgubbarna! Iommi Fused + + + (+) Tony Iommi & Glenn Hughes har gjort det igen. De visar på ett utomordentligt sätt att gammal är äldst. Tunga riff för oss djupt ner i mörkret men vi hålls kvar med en strimma ljus tack vare Hughes ljuva stämma. "Face your fear"  & "Resolution song" är plattans givna höjdare, annars är slutprodukten en aning ojämn. Måtte dessa gossar leva länge & fortsätta fumla i de mörkare trakterna, det behöver vi. DevilDriver The fury of our maker’s hand + + + Från första sekunden till den sista kör Dez Farfara över oss med sin Groover imitation, aggresivt, vasst & förjävla tight är kontentan. Att kalla detta för metal vore fel, inte heller är det black eller death rakt igenom heller, snarare en ruskigt lyckad mix av de tre. Även om man inte i vanliga fall är en vurmare av denna genre så finns det spår som etsar sig fast i öronen, t.ex "Hold back the day" är en härlig sommarlåt när regnet faller tätt utanför. Bandets andra släpp bådar gott för framtiden... Thunderstone Tools of destruction + + + + Ännu en helt grym platta från dessa finska gossar! Det hörs i varje ackord, varje basdunk, varje ton att de behärskar sin genre till fullo. Singelspåret "Tool of the devil" visar vilket håll man planerar att köra åt, därefter blir det, otroligt nog, bara bättre! "Liquid of the king", "The last song" & "Feed the fire" är alla femstjärniga power metal hits! Finns bara ett ord: KÖP! Audioslave Out of exile + + + Bandets andra & ack så viktiga nya platta svarar inte riktigt upp mot förväntningarna. Bästa spåret är "Heaven’s dead” som trots de erkänt duktiga musikerna är det enda spår som gör plattan värd att spendera sina slantar på. Kanske elakt men efter två-tre genomlyssningar känns de allra flesta låtarna som upprepningar på dels varandra men också tidigare alster. Hur som helst, hela produktionen är fasligt snygg med en klart härlig ljudbild, men vill man ha mer ut av en platta än att den gör sig bra i stereon lär man bli lite besviken, tyvärr! Dock har Chris Cornell fortfarande guld i strupen & det räddar det hela från ett sämre betyg. System of a down Mezmerize + + + + Vet fan hur grabbarna i SOAD tänker men på denna nya platta verkar alla ha tänkt - vilket skapat ett ruskigt hoppande, studsande & stundtals mästerlig stycke plast! Vissa arrangemang är så snygga att vilken pop-makare som helst skulle gråta av lycka om de bara knåpat ihop några procent av vad vi hittar här. Inte heller räds de av att "låna" (det är inte samma sak som stöld alltså) utan pumpar glatt på med tokroliga grindbesök, snygga "nästan pop" riff & vidunderliga harmonier. Albumet är det första av en dubbelskiva, nästa del kommer om något halvår, är del 2 bara hälften så tokbra riskerar den bli en av årets absoluta höjdare - också! Efter en sådär 20 genomlyssningar brukar man tröttna på det mesta men i fallet med Mezmerize hittar man ständigt nya saker, som en barndomens flingpaket där leksakerna aldrig tar slut. Införskaffa Mezmerize & ni har en härlig tid framför er vare sig det regnar eller inte. Crucified Barbara Rock n roll bachelor + + + + Andra singels från "In distortion we trust" är till och med snäppet bättre än plattans första singel "Losing the game"! Stenhård rock n roll med en sjujävla attityd & en text som verkligen knäcker. Säger någon "riktigt bra för ett tjejband" så lovar vi att utdela duktigt med stryk - här spelar det ingen roll vilket kön som framför materialet när resultatet är bland det bästa i Sverige just nu. Inte bara Sverige förresten, CB har nyligen lirat i Frankrike & på tur står bl.a England & Köpenhamn. För alla med biljett till SRF är det bara att gratulera då de med säkerhet kommer få uppleva ett ruskigt bra live framträdande av detta fantastiska rockkollektiv! House of aquarius Awaiting the sunrise + + + (+) Denna singel hittar vi på samlingsplattan "Burn the streets Vol IV" & den visar väl att HOA behåller platsen som ett av de bästa stoner banden i sin genre. "Awaiting the sunrise" doftar Alice in chains & Soundgarden, tungt så det knakar med gitarr licks som komna från ovan. Tråkigt att bandet inte fått mer uppmärksamhet här hemma i Sverige men så är ju vårt avlånga land en liten insjö med rekord i inbördes beundran. Okej, HOA hamnar inte på Trackslistan men det bästa gör sällan det, här handlar det om sann kärlek till grymt tung stoner rock & inte något fjams flörtande med Absolute Music publiken, riktigt, riktigt skönt! Mer HOA Limp Bizkit The unquestionable truth (Part 1) - Okej, några större fantaster av LB har vi aldrig varit på rockradio men detta är helt sanslöst dåligt. Kan med enkelhet rada upp 50 demoband som sänker LB utan problem. Bandet har på något konstigt sätt fått "Metal" stämpel & när inte det funkade så sades de spela hardcore. Vilket inte heller stämde. Vet faktiskt inte vad genren kan kallas så vi presenterar en ny: Dravel. Antar att de med sin rap försöker efterlikna Rage Against The Machine men de misslyckas kapitalt. Stelt, trist & totalt intetsägande. Den som köper & lyssnar på LB har säkert både Absolute music 1-38 & smurfhits. Ingen man känner alltså, tur det. Kommer det en Part 2 - SPRING! Hardcore Superstar Wild Boys (Singel) + + + + Argh! Lagom till sommarens ute/grillpartyn släpper Göteborgs stoltheter Hardcore Superstar en mycket efterlängtad singel! "Wild Boys" doftar så mycket Quire Boys, Dogs DÁmour & Kill for Thrills att taket lyfter av all glädje på rockradio! Jämfört med tidigare låtar verkar bandet ha slipat mer på soundet & tack vare detta framhävs alla instrument effektivt, visst finns det fortfarande spår av glam/sleaze grunden bandet så säkert vilar på, men det har fått en ny skärpa, all heder åt detta, vi lever ju ändå i 2000-talet. Singeln har alla sköna detaljer man förväntar sig inom denna genre, sköna gitarrer, en 100% säker sing-a-long refräng - helt enkelt en hit grabbar! Må vara att vi på rockradio är svaga för skönt små skitig rock n roll & må vara att vi gillat HCSS sedan starten, spelar ingen roll för vem som helst kan höra att detta är en satans bra rocklåt... Turbonegro Party Animals + + + (+) Efter förra plattan "Scandinavian leather" var det svårt att tro att någon skulle lyckas göra en uppföljare som ens skulle komma i närheten. På Norrmännens nya "Party animals" bevisar de att det faktiskt är möjligt! Albumet genomsyras av det klassiska Ramones tugget, men låter skönt avslappnat & stundtals riktigt lekfullt. Bandet tar ut svängarna rejält med symfoniorkester & rena hardcore influenser. Plattan kan lätt bli en milstolpe eller iallafall en plastbit man pratar varmt om de kommande 20 åren. Mycket bättre än så här blir det sällan, faktiskt! På tal om influenser, de staplas på rad. Van Halen, DAD, Kiss, Ramones o.s.v. En riktigt underskön sommarplatta, införskaffa! Lee Z Shadowland + + + + Grymt välspelad progressiv metal! Ena sekunden underjords tungt, nästa rikligt med luftiga gitarrer. Titelspåret "Shadowland" startar som en tung b-52'a & bygger upp en ruskigt skön ljudbild. "Enemy in me" trampar upp en inte så vanlig väg i genren, vocoder??? Lugnare "Cold days" riskerar att bli radioplåga då de kommer ikapp, kör om & förbi de flesta rockband som fiskar efter "ballad" poäng. Ibland finns spår av bl.a Living Colour i bandets material, men sämre kunde det ju vara. Bandet startade redan 1988 så erfarenhet finns det gott om, det hörs också. Peter Pauliks vokalinsats är en höjdare, något för mången hårt jobbande Fame factory elev att ta lärdom av. Hasta iväg till affären den 23/5 för ditt eget ex det är fan en order! Candlemass Candlemass + + + För oss som aldrig riktigt hängt på Candlemass konserter eller ens ivrat iväg till skivbutiken då bandet släppt nytt kanske gillar det senaste, självbetitlade, albumet. Har tidigare hört lite Candlemass till & från & då slagits av hur tungt de lirar. På nya plattan saknas just detta signum, tyngden. Hela Doom prylen har suddats ut & ersatts av något som kan liknas vid trad hårdrock. Inte fel i sig men nu snackar vi ju Candlemass! Visst finns det några, enstaka, riff som är riktigt tunga men kontentan är mest likt något som Black Sabbath skulle kunna ha släppt, utan att skämmas. "Black dwarf", "Born in a tank" & "Copernicus" är plattans höjdpunkter, nog är bandet tillbaka alltid. Men, vågar man fråga, för hur länge denna gång? Gotthard Lipservice + + + + Ett gediget stycke good ol' hardrock finner vi på det schweiziska *pust* bandet Gotthard's åttonde studio album. 14 låtar i klassisk anda, skön sång smäckert gitarrspel & en gungande orgel. Inledande "All we are" & singelspåret "Lift U up" är två av plattans absoluta höjdarnummer. Dock ska sägas att inget av de 14 spåren är sämre än de övriga. Plattan passar i stort sett alla som älskar skön "lagom" hårdrock, lite 80-tal i modernare kostym! Albumet kommer säkert gå varmt under våren här på rockradio, det är då säkert... Saidian For those who walk the path forlorn + + + Inget fel på välspelad metal & inget fel på Saidian heller för den delen. Hela albumet genomsyras av power metal som man är van att höra den 2005. Dock känns vokalinsatsen väldigt mycket kopierad från band som t.ex Edguy, Dream Evil o.s.v. men det blir väl så i denna genre? Hur som helst, av de nio spåren tycker vi att "Burn down the night" & "Silent killer" sticker ut en aning från resten av materialet. Saidian kommer säkert bredda sin fanskara med detta album, gillar man traditionell PM är det bara att köpa ett ex! Sha-Boom The rage is on + Sha-Boom? Nej tack säger vi! Okej, den evigt "unge" Dag Finn har lyckats locka flera stora namn att hjälpa till på denna platta, t.ex Kee Marcello, Thomas Vikström, Ian Haughland, Marcel Jacob, Daniel Flores, John Levin, Mic Michaeli + några till. Men eftersom vi får klåda av allt som herr Finn är inblandad i så funkar det bara inte. Ytterst sällan hörs några hårdrocks toner, det mesta är ett mischmasch av pop & sötslisk. Men okej, gillar man ballader & popgitarrer så har man väl redan någon platta med Dag Finn i samlingen, gillar man riktig rock så har man det inte eller så gav man bort R.O.C.K till lillasyrran redan december 1990. Vårt tips är att Dag Finn kommer lanseras på någon/några mindre nogaräknade festivaler i sommar, bästa sättet att slippa Sha-Boom är således att bara bevista riktiga festivaler! Zan Clan We are the Zan Clan - Who the fuck are you? + + + Hoppsan! Glamrock made in Sweden! Om något är fullkomligt ute så är det just Glamrock, eller? Men Zan Clan har lyckats inte bara lira skön glam utan gör det även på ett riktigt nyanserat sätt, inte heller klingar tonerna sådär puttinutt mesigt som mycket annan glamrock tyvärr tenderar att göra. Tror att Zan Clan's musik gör sig bäst live framför en småberusad jeanspublik men plattan är med sina 11 spår klart godkänd. Vi har färdats en lång väg sedan glam var inne men plattan kan ses som en hyllning till det som en gång var, eller helt enkelt en hejdundrande skön partyplatta som passar i stort sett alla. En skiva som passar bra att digga loss till såhär när värmen äntligen kommer, fucking nice!   Corrosion Of Conformity In the arms of God + + (+) Okej, bandet har levererat ett klart bättre album än ”Americas volume dealer”. Nya skivan är tungre, piggare, tightare men det liksom saknas något, kanske är det spelglädjen? Dock finns det riktiga höjdare, t.ex ”It is that way” som är en skönsmakande soppa med Slayer & Sabbath ingredienser. Kanske kan de få hela nästa platta att låta så tungt, hoppas bara det inte tar för lång tid! Mudwayne Lost and found + + Mudwayne har skalat av all galenskap, smink & konstiga artistnamn. Samma sak, nästan, gjorde Kiss på sin tid & det slutade i ett rejält magplask. Lost and found är en ytterst ojämn platta, bandet försöker ena sekunden lira tung metal för att i nästa fiska efter lyssnare med mer lättsamma toner. ”Determined” får godkänt, så också ”Pulling the string” men resten av låtarna är, tyvärr, under all kritik. Get back on track or get out, Mudwayne! Imaginery Long Lost Pride + + + + Bob Katsionis från mer kända Firewind lirar keyboards/gitarr på denna mycket sköna platta. Lägg till musiker som Gus G, Marcel Coenen & Michael Harris som bidrar med gitarrfilande så fattar ni att plattan är bra redan på omslaget. Progressiv metal när den är som bäst, vokalist Björn Jansson har en röst som låter skolad för just den här sortens skiva, tillsammans ger de lyssnaren en rätt igenom total upplevelse. Produktionen har starka drag av en viss herr Malmsteen men det är som vi brukar säga, inget negativt, tvärt om! Inledande "Hypnotized" är just en låt som ska ligga som spår ett på en riktig Pmetal platta, ruskigt skön början. Snabbt avverkas en rad härliga låtar där kvalit'en är genomgående hög, inga djupdykningar alls. Älskar man progressiv metal med drag av PM i som t.ex Stratovarius, Majestic & Yngwie Malmsteen är detta ett givet köp, kanske en av årets bästa i sin genre? Det återstår att se men bli inte förvånade om det nu blir precis just så! Sayowa Promo 2005 + + + Sayowa betyder broder/bröder på det urgamla språket Akawaio. Sayowas musik däremot är att klassa som nyskapande. Billy Graziadei (Biohazard) samt Andreas Kisser från Sepultura har varit inblandade i bandet med att mixa & som medverkande på en del spår på kommande debuten. Låten " A fé" är släpigt blytung, "Untill the fall"  har en skön driv, alla fem låtar på press releasen har ett omisskänligt drag av Brasiliansk tungmetall. Om hela debuten håller samma klass & bandet får några tillfällen att lira i Europa (utöver Tyskland) kan Sayowa lätt klampa på i samma spår som t.ex Sepultura. Bandet har agerat support till legendariska Thin Lizzy vilket känns lite malplacerat då de är ganska långt ifrån varandra stilmässigt, dock tror jag att bandet fixade ett par nya fans även där för de har en del sköna hooks i låtarna, mellan de ibland något brötiga partierna. Återstår att se hur många festivalsgig det blir under 2005. Sister Sin Promo 2005 + + + + + Heja heja heja! Den riktiga hårdrocken är tillbaka! Sister Sin låter precis som det gjorde på det "glada" 80-talet, på denna promo hör man härliga influenser av Mötley Crue, Judas, Kix, Lita Ford, ja vi kan fortsätta i en evighet! "Head over heels for love", "Minor you major me" & "Writings on the wall" är alla tre lika sköna så att plocka ut en given singel går bara inte. På rockradio älskar vi den här sortens hårdrock så de fem plussen är ärligt givna, aldrig tidigare har en demo/promo fått full pott men så är Sister Sin inget vanligt band heller. Nu vill vi se bandet live för är de hälften så bra on stage lär de gå långt, vem fan sa att den riktiga hårdrocken var död??? Mer Sister Sin Loud Selected + + + (+) Först kom där en promo, "Enemy" som var så fläskigt skön att man knappt trodde det var sant, vadå, är detta Svenskt? Så kommer nu första singeln från Loud & de visar att de kan skriva inte bara en bra låt utan flera. "Selected" är rockfunk-gungig så man inte kan sitta still! Vicky De Soto's vokalinsatser är bland de klart bästa i Svensk rockvärld, vilket r i v ! Andra spåret på singeln "Safe and sound" är en lugnare låt som med tydlighet visar att bandet behärskar även "mellow" lägen. Hoppas att Loud hittar en publik för det är de värda, om de fortsätter göra låtar som är i klass med "Enemy" & "Selected" tror jag att de kan bli hur stora som helst, rock on! Doomshine Thy Kingdoom Come + + + (+) Nio spår från doom metal bandet Doomshine. Gissa om jag var skeptisk till en början! När så första spåret "Where nothing hurts but solitude" klingat ut var jag tvungen att omvärdera min musiksmak. Har jag plötsligt börjat uppskatta doom metal? Eller lirar grabbarna i bandet helt enkelt lyssningsbar dm? Labeln "Doom" kanske är vad de själva vill kategorisera sin musik som, men det finns en hårfin gräns på denna platta mellan doom & tung metal. Visst återfinns lite nedstämda gitarrer men det "sorgliga" draget som i vanliga fall kännetecknar denna musikform är det väldigt sparsamt med, tack & lov säger jag för det gör plattan till en skön metal dito, om än med doominslag. "Venus day" är en kanonlåt & "Creation" är så mycket gammal Sabbath att t.o.m Ozzy skulle njuta. Timmy's vokaliska insatser är riktigt bra, inga avgrundsvrål utan riktig melodiös sång, lyfter materialet till höjder där dm band sällan vistas. Strunta i doom labeln & införskaffa "Thy kingdom come" om du vill ha lite nyskapande riktigt tung hårdrock! Glister Queensland + + Tänk er ett upp poppat Cranberries eller Lisa Loeb på Idolaudition så har ni Glister. Bandet är från Australien & har spelat ihop ett antal år, vilket hörs. Dock har de lyckats skala av det mesta som skulle kunna betecknas som rockigt på sin debut Ep "Queensland". Gillar man soft poprock kanske detta går hem men för oss metalfreak är det mer läget då man byter flickvän om hon börjar lyssna på detta... Audiovision The Calling + + + + Christian Rivel levererar, som vanligt, en platta med sköna låtar i sann melodiös hårdrocks anda. Med tanke på hur många band denne herre är inblandad i måste han ha mer än 24 timmar på ett dygn! Audiovision är ett av alla dessa band & bra dessutom. "The calling" & "The king is alive" håller en hög klass & är plattans absolut höjdarnummer. På skivan medverkar bl.a Jeff Scott Soto, Bruce Kulick, Tommy Denander, Mic Michaeli & Mats Leven så på det musikaliska planet råder inga brister. När man så lyssnat till "The calling" ett par gånger så börjar man lyssna på texterna. Herr Rivel är troende & det hörs, i nästan varje text dryftas frågor, existens, skapelse, underverk o.s.v & fast musiken är hur bra som helst blir det, tyvärr, lite enahanda efter ett tag. Trots texterna vill jag inte placera Audiovision i ett fack med labeln "kristen rock" för där hamnar så mycket som inte bara är kristet utan också riktigt kasst, Audiovision är ett bra band & kan man sluta hänga upp sig på texternas innehåll om man nu störs av det, har man en platta som har ett par riktigt toppar samt ett gäng låtar som inte är allt för upphetsande. En helt vanlig ordinär platta med andra ord. Kamelot Black Halo + + + (+) Power metal när den är som bäst är vad vi är vana vid när Kamelot släpper en ny skiva, tyvärr är inte "The black halo" riktigt lika bra som bandets tidigare släpp. En anledning till att den norsk/amerikanska PM combon inte riktigt når fram med sin nya skapelse är att de allt för mycket låter som Kamelot. Med detta menar jag att de rent av vägrar att ta ett ynka steg utanför sina satta ramar vilket gör att innehållet blir aningens tråkigt! Kamelot är ett allt för bra band för att falla i stagnations fällan, kunskapsmässigt borde de kunna föra power metalen några steg framåt, vokalisten Khan är en av genrens bästa, gitarristen Youngblood fyller alla tomrum med eminent gitarrspel & tillsammans befäster de sin plats i PM världen. "March of mephisto" & When the light are down" lyser klarast på hela plattan, resterande låtar blir aningens tjatiga eftersom de helt enkelt låter för lika. På tidigare plattan "Epica" slogs man av hur sköna melodier de fick ihop, en platta senare önskar man att de vågade "bröta" till sig eller lyssna på något annat än PM för att få ny inspiration. Trots det är "The black halo" en klart godkänd skiva för medlemmarna drar sitt strå till stacken & då kan det inte bli dåligt, bara lite upprepningar... Backyard Babies Live - Live in Paris + + + + (+) 2003 släppte BB sitt senaste studioalbum & vad kunde vara en bättre uppföljare än ett livealbum? På "Live - Live in Paris" är det upp till bevis som gäller men för dom som följt bandet ett tag kommer det inte som någon överraskning att BB är ett av Sveriges i särklass bästa liveband. Plattan är inspelad i, som titeln antyder, Paris den 6/5-04 & bandet blandar friskt från de senaste tre plattorna. Det hörs tydligt att grabbarna är 30+ & har spelat ihop i över 17 år för sällan hör man rock n roll band som är så in i helvete samspelta! Plattan innehåller BB's alla större "hits" som t.ex "Brand new hate" & "Minus Celsius" samt några spår som jag inte skulle valt men som funkar bra just live. Riktig rock ska höras live & kan man nu inte se Backyard varje gång man behöver en stor dos råröj så duger detta album mer än väl. Backyard Babies är kungar i hemlandet men kommer säkert erövra resten av världen med samma koncept, svett, tatueringar & ett sjujävla ös! Heartbreak Radio Heartbreak Radio + + Nej. Detta är kanske ett "all-star" band av Svensk modell då bandets medlemmar till vardags spelar med band som t.ex Hammerfall & Motörhead. Antalet gästartister på plattan är många, bl.a Jim Jidhed. (Var tog han vägen efter hans medverkan i melodifestivalen?) Musikaliskt är det hög klass men plattan kommer inte att lämna några spår efter sig. Det man bjuds är rätt ordinär AOR med lite hurtflåsiga refränger, tyvärr når inte refrängerna fram över scenkanten så jag hoppas bandet stannar i studion. Nu var vi elaka men man ska vara ärlig. Bara för att man drar ihop ett gäng duktiga musiker behöver inte per automatik resultatet bli strålande. Grabbarna hade säkert kul då plattan spelades in men för lyssnaren är det inte hälften så kul. Produktionen är dock klart godkänd, ljudbilden är snygg & lämnar inget att sakna. Vore det musikaliska innehållet lika bra skulle jag råda er att införskaffa "Heartbreak Radio" men nu är det inte så. Spara pengarna & köp något bättre! Shy Sunset and vine + (Zzz) Shy drog igång sitt AOR korståg redan 1983 & tyvärr har de inte vare sig slagit igenom eller ändrat så värst mycket på sitt koncept. I slutet av det "glada" 80-talet var bandets framgångar som störst, de var förband åt bl.a Bon Jovi & Gary Moore men där tog det stopp. Minns hur medlemmarna såg ut på omslaget till första plattan "Once bitten twice shy" men inte mycket mer fast det var ju också 22 år sedan. Det märks att medlemmarna besitter en viss rutin & både musiken & texterna är precis så smörigt sockrade som sanna AOR produktioner ofta är. Hela skivan är jämn, vilket i mina öron blir plågsamt. Inget sticker ut det minsta & det enda jag får ut av en timmes lyssnande är dåsighet. Efter att ha vilat upp mig i ryggläge återvänder jag till "Sunset and vine" men trots min pigga hjärna lyckas jag inte att känna något alls, faktiskt. Bortser man från hur tråkigt AOR kan vara måste man dock ge bandet stor cred för deras idoga slit trots att det bevisligen inte betalt sig på över 20 långa år. Är du däremot en trogen AOR fantast har du säkert någon tidigare platta med Shy & då ska du införskaffa bandets nya platta, mönstret går igen & vi lovar att du bjuds noll överraskningar what so ever... Brainstorm Liquid Monster 2005 + + + + 11 ruskigt bra låtar hittar vi på Brainstorm's nya platta "Liquid Monster". Bandet bildades i Tyskland redan 1989 men levde i (allt för) många år i skymundan. 2003 släppte de albumet "Soul Temptation" vilket öppnade flera dörrar ut mot världen utanför Tyskland. Musikaliskt är Brainstorm flera snäpp bättre än många ja rent av de flesta, Tyska dussin metal band. Från första spåret "Worlds Are Comin’ Through " till avslutande "Burns My Soul" finns inte något dåligt alls! Inte ett ackord, inte en halvbra sånginsats, allt sitter till 100%. Tight, säkert & framför allt jävligt snyggt arrangerat gör att Brainstorm är ett blivande riktmärke för hur sann Heavy Metal ska låta på 2000-talet. De som påstår att Heavy Metal är en döende genre kan högaktningsfullt ta sig i röven för så länge det finns band likt Brainstorm kommer vi rocka loss på ålderdomshemmet vid 80 +. Är du i behov av en platta att fira in våren med, köp, köp, köp. Tre ord som beskriver vad jag känner för "Liquid Monster"! Defleshed Reclaim the beat + + (+) Hur gör Matte Modin för att trumma så FORT? Uppsala trion levererar stundtals blivande klassiker på nya "Reclaim the beat". Ska man göra en cover ska man göra det bra & här lyckas dom verkligen med det, deras stenhårda version av Mötley Crues "Red Hot" är nästan bättre än originalet! Även om man är återhållsam med sitt lyssnade på riktigt hård musik finns det saker att fastna för på plattan. T.ex "Grind and rewind" är en sådan låt man kommer att återvända till, inte när man har barnkalas hemma men väl att värma upp till en kall sommarkväll. Defleshed bör hitta ut i världen riktigt ordentligt med denna skiva, bävar för vad som kommer nästa gång! Dark Sky Living & Dying + + (+) Hur är det möjligt frågade jag mig? Vadå, jo att man faktiskt hör att Dark Sky är från Tyskland! Plattan drar igång en aning trögt, "Twisted" är ingen blivande hit men både fart & musikaliska kvalitéer höjs ju längre in på plattan man tar sig. Frank Breuninger's sånginsatser är mestadels precis så brötig som mer eller mindre blivit ett kännetecken för vokalister från Tyskland. Dock inser han (tack & lov) sina begränsningar & utelämnar de svåra höga partierna. Det som slår mig efter en första genomlyssning är hela produktionens positiva attityd. Trallvänlighet utan att det blir fånigt, pigg hårdrock utan flåsfjamseri. Sista spåret ut är "Tonight" som växer med antalet lyssningar. Tackvare den & att bandet utstrålar glädje får plattan godkänt, inte mer. Men visst, köper du albumet så kommer det inte stå dammigt längst bak i samlingen, det passar sig helt utmärkt att framleva en blöt torsdag tillsammans med. Seven Wishes Destination: Alive + + + + Detta Svenska band överraskade mig verkligen. Få band klarar att lira 80-tals hårdrock år 2005 med äran i behåll med Seven Wishes är ett av dessa band! Detta är bandets tredje platta & den klart bästa. Sköna melodier & en hel del sköna riff men... Varför tycker man att man hört flera av låtarna tidigare? Jo, många av riffen är förvillande lika klassiska hårdrocks riff från 80-talet! Nu kan man bortse från detta för det är inte typiskt plagierande som SW sysslar med & låtarna är så pass bra ändå men visst känns det lite "recycle" över en del riffande... Skönt ös blandat med finstämt gör plattan till en riktig höjdare. "Won't see me cry" & "Picked up my pieces" står ut lite över de andra låtarna, klart något av det bästa som sprungit ur den Svenska myllan på länge! En platta att införskaffa för alla sanna hårdrocks fans således. Black Label Society Mafia 2005 + + + + + Förra plattan som Zakk Wylde släppte ifrån sig, "Hangover music", var en rätt finstämd sak. På nya "Mafia" är det precis tvärt om. Förstärkarna står för det mesta på max & allt verkar klaffa till 100%, ett läge där Zakk är helt brilliant & kanske en av världens just nu skönaste gitarrister! På sina ställen låter BLS ruskigt likt ett Black Sabbath när de var som bäst, fast i 2000-tals tappning. Höjdarspåret "Suicide Messiah" tenderar att bli 2005 års bästa enskilda spår, sagt redan i april! På "In this river" & "I never dreamed" visar BLS att de också kan lira mer laidback rock, med ett toppbetyg dessutom. Zakk sjunger, spelar gitarr, bas - ja faktiskt allt utom trummor på sina plattor, fuck Prince säger vi! Vem har inte sett "Rock Star" med det sköna bandet Steeldragon? Zakk spelar gura & gör en skön cameoroll som Ghode. Det mest negativa med "Mafia" är väl att den känns aningens ojämn, kanske beroende på de vilda kasten mellan fullt ös & riktigt pluttinuttigt. Hur som helst, BLS är ett band vars fans med spänning väntar på nästa släpp då man inte riktigt vet vad man ska få sig till livs. För dom som har turen att ha biljetter till SRF -05 är det bara att gratulera, BLS lär inte göra någon småfull festivalsbesökare besviken. Pagans Mind Infinity Devine (remaster) 2004 + + + (+) Här snackar vi om ett av Norges absolut bästa band. Nu kanske det inte är så svårt med tanke på att det inte finns överdrivet många powermetal band från Norge men Pagans Mind håller väl i konkurrensen från utlandet. "Infinity Devine" var bandets första släpp & kom år 2000 men har nu dykt upp igen på SVV etiketten. Två nya bonusspår har lagts till samt tycker jag att ljudet blivit lite tightare, men det kanske är mina öron. Hur som helst, Pagan's bjuder på väldigt välspelad & genomtänkt power metal, i vissa delar hör man både Sonata Arctica & At Vance men det går ju inte att vara hur nyskapande som helst i en given genre. Att plattan har fem år på nacken hörs inte heller då bandet lirar en ganska tidlös musik, att nyansera genren är väl inte heller anledningen till att bandet finns... "Caught in a dream" samt "Embracing fear" sätter bandet på PM kartan utan att tvivla, resterande låtar är precis vad man bör förvänta sig av ett band som valt att spela just denna sortens musik, välspelat, tight & melodiskt. Vore kul att få höra bandet live då tyvärr många PM band faller igenom just live, de tenderar att köra lite väl mycket keyboards som inte "finns" då det skall ställas till med konsert. Innan en turn'e duger denna platta bra att värma till! Beyond Twilight Section X 2005 + + + Bandet som leds av den Danske keyboardisten Finn Zierler visar på nya "Section X" att man kan blanda friskt & varför inte progressiv metal med musikalkänsla? När man lyssnar till plattan kan man med enkelhet se bilder i huvudet. Hårda partier blandas med lugnare pianostycken & ruskigt bra vokalinsats av Kelly Carpenter. Man märker att låtarna sprungit ur en keyboardist då det stundtals blir nästan symfoniskt. Också längden på låtarna (ofta över 6 min) gör att epitetet symfonirock ligger & lurar. Men, det är metal i botten & kapten på skutan är keybordsen som lätt tränger ut alla försök från gitarristerna. Slutsatsen blir att "Section X" är en blandning av sagometalisk symfoni musikal & progressiv neometal, rörigt? Bara att införskaffa plattan & lyssna själv då! Dreamtale Difference 2005 + + + (+) Vill du ha skön välspelad melodisk metal utan konstigheter? Då är detta absolut en platta för dig. År 2005 är vi vana vid att det kommer massor med bra musik från vårt östra grannland Finland så man blir inte chockad över att Dreamtale låter så bra som de gör. Vad som stör lite (för en musikidiot som mig själv) är väl att vokalisten Jarkko Ahola borde kunna jobba lite mer på det Engelska uttalet, har man börjat störa sig så fortsätter man, tyvärr! Dreamtale låter väldigt mycket som t.ex Stratovarius eller Sonata Arctica men det är snarare genren som gör det & bandet försöker på intet sätt att härmas för att det finns kvalite'er i bland medlemmarna det hörs. Petteri Rosenbom på trummor är mysigt tight som det anstår en trummis i melodimetal världen, gillar dubbla kaggar så hans 2x22" smattrar gott! Är man inne i melodic metal ska man ha denna skiva & varför inte bandets två tidigare när vi ändå håller på. Anger The Bliss 2005 + + + (+) Helt nya är inte dessa gossar då de gett ut två tidigare alster i hemlandet Portugal. Anger har bl.a varit förband åt Metallica vilket inte är så dåligt, eller? Plattans 12 spår är alla klart Nu-metaliga men nu ska man inte avskräckas av detta faktum då det varvas duktigt mellan lugnare partier & partier där ilskan väller fram. Inledande "Feel my anger" är en härligt "arg" låt som passar bra att lyssna till när skatten ska betalas eller någon backat på ens bil. Tyvärr använder Anger ett väl utslitet framgångsrecept vilket gör att alla låtar inte håller samma höga klass som t.ex öppningsspåret. Kanske är det bolagets förtvivlade jakt på att casha in, kanske är det bandets eget val men jag tror att de vinner mer i längden om de håller sig till ilskan. Ilska rakt av! Hur som helst är "The Bliss" en skön platta & passar bra i skivsamlingens Nu-metal sektion. Nerved Off Line 2004 + + + (+) Alla som sett Hyresgästföreningens reklamfilmer har redan hört Nerved, deras "Believe in me" var nämligen med där. Ingen dålig låt, inget dåligt band. Medlemmarna förvaltar hårdrocksarvet väl, men räds inte heller nya influenser, vilket lättar upp plattan. Riktigt skön är "Disclosure" & visst är "Believe in me" ett groovy stycke, men riktigt brilliant blir det först när "Expect no mercy" samt den blivande (vi lovar!) hitten "Scars" dånar ur högtalarna. Vill man göra jämförelser kan man väl nämna Guns n Roses, Mötley Crue, L.A Guns i en köksmixer, brummmm & resultatet blir just Nerved's platta "Off Line". Fast ändå inte riktigt, det handlar inte om hård -rock utan snarare "Nerved -rock" där lite vassare låtar & en mer genomtänkt produktion med bl.a jobb på sången skulle ge Nerved en plats bland de stora grabbarna. Vi hoppas nästa platta blir en guldplatta & att vi blir omnämnda på tacklistan för Nerved rockar! Mer Nerved Soul SirkUS World Play + + (+) Trots att bandet innehåller tunga namn som Neal Schon (Journey), Deen Castronovo (Journey), Marco Mendoza (Whitesnake) & sångaren Jeff Scott Soto är "World Party" ingen höjdarplatta. Mycket kan sägas om dessa gossars tidigare alster men här lyckas de mest att föra Journey's malande AOR ännu ett varv runt jorden. JSS är en sjutusan till vokalist men 11 spår rakt av blir lite mycket, tyvärr. Helst när skivan allt för sällan lyfter, här trampas det omkring väldigt ofta i AOR träsket, ett träsk där allt för många gamla hjältar verkar hamna. "Highest ground" & "Periled divide" är hyggliga låtar men inget man vare sig längtar hem till eller kommer att minnas om 5 år. Gillar man myspys AOR, att hälsa på sina grannar & att äta söndagsmiddag med svärföräldrarna har nog "World Party" en given plats i samlingen. (Bredvid flickvännens samlade Absolute Music...) För oss som vill ha mer ös, mer gitarrer, elakare fredagsgrogg...köp plattan, bränn av den & ge originalet till din tama farbror istället! (det tredje pluset är enbart till JSS) Judas Priest Angel of retribution + + + + 15 år sedan Robert Halford stod bakom micken på en platta med Judas Priest, bandets resor med ersättare för denne hårdrocksikon var parodiska, det var helt enkelt inget Judas utan Rob! Rob har haft klart större framgångar än sina JP polare med bl.a Fight & Halford - riktigt bra band. Stackars Tim Owens som ersatte Rob i Judas stred i en ständig motvind & efter 2 plattor gav han upp. Tack & lov säger vi för nu är Judas tillbaka! På plattan hittar vi bl.a "Revolution", "Judas Rising" samt "Worth waiting for" vilka alla tre är högklassiga Judas Priest låtar, sällan har en Judas platta varit så fullsmockad av genuint bra låtar som "Angel of retribution". I "Deal with the devil" hör man det där unika JP soundet, det sound som la världen för Judas fötter för mer än 20 år sedan, det håller än - världsklass! Det enda spåret som jag inte förstår mig på är deras flirt med kram & gos publiken. "Angel" är en knappt godkänd balladpryl som möjligtvis skulle gjort sig på en Scorpionsplatta, rätt illa alltså. Vårt exemplar av plattan hade 11 låtar mot förstasläppets 10 spår, det sista är en extended version av "Judas Rising" vilket blir vårt val som plattans absoluta höjdare. Med "Angel of retribution" behåller de säkert sina gamla fans & troligtvis hittar de nya, Judas regerar! (detta sagt av mig som lyssnade mycket på Judas redan 1984) Mammuth Embraced Ep 2004 + + (+) En fyraspårs singel från Mammuth i spelaren. Jaha...från Jönköping...redan här kära läsare startade "Christian rock music" larmet att ljuda! Efter första spåret "Embrace" tonat ut var jag tvungen att trycka på repeat, va fan...nya Kent eller...Blindside? Andra spåret "Graceland" ställde saker till rätta igen. Hardcoremetal med stänk av Numetal & rap! Här bara MÅSTE man lyssna till texterna för det är inte som så ofta bara blaj utan bandet väljer att verkligen berätta något. Musikaliskt ligger medlemmarna långt fram men trots detta & trots att hela produktionen är snygg faller mycket på att de trilskats med att ha en låt med Svensk text på som spår nummer tre. VARFÖR!? Jag har lite svårt att förstå hur man ena sekunden kan lira riktigt stökig metalcore shit för att i nästa sekund låta som Edin & Ådal efter en Kent konsert? Får jag detta förklarat för mig lovar jag att ta bort cituationstecknen från det tredje plusset, har gång på gång påtalat i mina recensioner vikten av att hålla sig till sin genre. Tyvärr är "Graceland" en bra låt men minnet av denna Ep blir den där Svenska in i dimman låten, tråkigt! Iron Mask Hordes of the brave + + + + Release 22/4 -05 Tänk er att man plockar ihop just de musiker man vill ha på sin platta & får alla att lira skiten ur grejerna. Precis det har Dushan Petrossi lyckats med på denna helt ruskigt sköna platta! Petrossi spelar annars i Magic Kingdom & har redan där visat att han inte är en dussinkopia på gitarr. Sedan att plocka in Goetz Mohre & Oliver Hartmann (At Vance) på sång, låta en av världens absolut bästa keyboardister Richard Andersson lira tangentapparat & ha Vassili Moltchanov på bas samt avsluta det hela med Exhumator's Anton Arkhipov på trummor, ja då kan resultatet bara bli - fulländat! Här samsas melodiös metal med progressiv metal, vissa kanske skulle säga "Malmsteensk" men vadå, det är väl ett mycket gott betyg!? 11 spår finns på plattan, 11 spår som alla är riktiga höjdare. Inledande "Holy War" drar upp pulsen till ca 110/min & sedan håller den i sig i plattans alla 59 minuter! Riktig metal som vi vill ha den - ett säkert tips är: KÖP! Spearfish Area 605 + + + Release 22/4 Spearfish lirar vad vi gärna kallar "Good old rock n metal" precis som man gjorde i slutet av 80talet & början på 90talet. Lite Enuff n Snuff, Cats in boots, Junkyard över denna platta men ändå låter det fräscht. Vokalisten/basisten Thomas Thulin låter ibland lite som Geddys Lee i Rush under dennes glansdagar, ganska ovanligt också i musikkretsar med en basist som sjunger lead! Albumet innehåller 11 spår & det är ett skönt sväng rakt över. Möjligtvis blir det lite AOR över det hela om man lyssnar från 1-11 men t.ex inledande "Fate" smakar lite sommarhit. Bandets medlemmar är inga nybörjare & influenserna från bl.a Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath o.s.v finns där vilket ju inte är en sopig grund att stå på. Trots bra musiker & duktiga låtsnickrare är Spearfish totalt okända för de flesta trots att de startade redan 1995 & inte nog med det, hur många okända band lirar in en dubbel Cd med gästartister som Paul Di'Anno, Mick Box & Stefan Elmgren? Just det gjorde Sperfish -03 då de släppte dubbeln "Back for the future - With a little help from their friends" Alla inkomster från plattan går dessutom till Barncancerfonden... "Area 605" är en platta att göra saker till, städa, diska, mysa, hosta ja vad som helst om man vill ha lite lagom svängig vänlig rock. Millenium Jericho 2004 + + + (+) Florida baserade Millenium är tillbaka, även om denna platta släpptes under 2004 börjar nu bandet höras även på vår sida av Atlanten. Gitarristen Ralph Santolla från Iced Earth gör en strålande insats med både tyngd & ackords vandrande som platsar i ligan där några av världens bästa gitarrister finns. Visst hörs det lite Iced Earth influenser likväl som lite Savatage, men i slut änden skapar ändå bandet ett eget sound, myvket tack vare gitarrerna. Shane French (Circle II Circle) på sång ger anrättningen den extra kryddan som behövs för att sticka ut bland alla liknande band idag, Shane har en blandning av old hardrock & metal i stämbanden, mums! 10 riktigt sköna spår, bara att inhandla! DeadlyWeapon DW 2004 + + + Tillhör du dom som fastnat i 80-talet & hela din skivsamling består av Kiss samlade verk? Då är DeadlyWeapon absolut något för dig! 9 spår som lika gärna kunde vara inspelade runt 1983 återfinns på bandets debutplatta. Bandet består av fyra "killar" från Chicago USA & visst hör man att bandet influerats av vad som torde vara deras idoler Kiss & inte mycket är nyskapande men det behöver ju inte allt vara heller, eller? Inledande "Dont hesitate" går i samma anda som en allsångs låt med just Kiss eller varför inte tidiga Bon Jovi. Hur som helst är det snyggt framfört & låtsnickrandet är klart godkänt. Plattan gör sig hos en sann 80-tals fanatiker eller varför inte på nästa 80-tals revival... Heartland Move On + + + (+) Ett hederligt "gammalt" hårdrocksband från Storbrittanien visar på sitt nionde album var skåpet skall stå - och med den äran. "Move on" innehåller allt det som kännetecknar riktigt bra hårdrock, sköna gitarrer, melodisk bas tajta trummor & inte minst skönsång från Chris Ousey. Steve Morris som lirar gitarr på plattan har spelat med storheter som Ian Gillan, det säger väl kanske lite om dennes kvaliteér? Hela 12 spår återfinns på skivan & förutom att någon leker lite väl mycket med moderna keyboards på vissa spår så sitter varje spår som en smäck. Med "Move on" visar Heartland att välspelad hårdrock alldrig går ur tiden utan bara mognar & blir bättre med åren! Scenes Call us at the number you provide + + + + Melodisk & progressiv metal är två ledord i Scenses musik, sällan har en platta lockat mina öron att höra den om & om igen. Plattans nio spår svänger fråm snabb flyhänt metal till betydligt lugnare partier men medlemmarna fixar båda delarna på ett klart godkänt sätt. Spår nummer ett "So (Father)" har det mesta man kan begära av en låt, den är såpass bra att den klev direkt in på rockradio's topplista - som etta! "Deep inside my heart" visar på bandets kvaliteér att skriva lugna låtar med en ruskigt bra sånginsats av Alex Koch. Tycker ni att ni känner igen Alex så kan det bero på att han varit/är vokalist i det lite mer kända bandet Powergod. I "I will stay" inleder dom med ett fett gitarr riff & ett ljud som starkt påminner om ett musettdragspel! Skivan passar utmärkt i din skivsamling om du gillar starka melodier & snyggt framförd PM. Soul Temptation Brainstorm 2003 + + + (+) Soul Temptations tredje skiva kom redan 2003 men det tog ett tag innan den hittade in i vårt låtarkiv.. Tänk dig Silent Force eller Dream Evil fast ganska mycket tyngre, lite mer gitarrer och mer "aggression"! "Brainstorm" är en av de få plattor där faktiskt varje enskilt spår är en höjdare som står på egna ben! Det blir roligt att se om & hur bandet lyckas följa upp denna rakt igenom fulländade platta. Yngwie Malmsteen Unleash the fury + + + + Release Japan 23/2 -05 Yngwie Malmsteen, Doogie White vocals, Patrik Johansson på trummor samt Joakim Svalberg på Keyboards säger egentligen det mesta. Säga vad man vill eller tycka vad man vill om denne högst egocentriske Svensk men är det något han alltid lockat till sig så är det otroligt bra musiker. "Unleash the fury" är en av Malmsteens bättre plattor på många år, denna platta inriktar sig inte bara på gitarrnördar utan alla med intresse av riktigt go heavy metal bör genast importera detta stycke Malmsteen historia! På plattans totalt 18 spår finns egentligen inget dåligt, utan de flesta håller klart godkänd klass. På "Cherokee Warrior" får vi höra Yngwie själv på sång & det med ett helt ok resultat. De flesta spåren är med sång men i sann Malmsteen anda levereras också några helt instrumentala stycken, måste ju ge karl'n lite tid att glänsa va fan... Bortser man från att Yngwie retat gallfeber på mig de senaste 15 åren med en "fuck off" attityd utöver det normala så måste jag säga att denna platta kommer snurra många gånger i spelaren framöver. Ni som inte sett Malmsteen live borde ta chansen nu under våren då han kommer "hem" för en kortare sejour. Alter Bridge One day remains + + + Alter bRidge är ytterligare ett av alla dessa hårdrock/metal/pop/numetal band som ploppat upp de senaste åren. Till skillnad från & till AB's fördel skall sägas att musikaliskt lutar denna produktion mer åt hårdrockshållet, lyssna bara på Myles Kennedy otroliga Glenn Hughes slidar med rösten! Tycker du detta påminner s t  a r k t om Creed så har det sin naturliga förklaring, bandet består av just gamla Creed medlemmar. Dock tycker jag inte man skall jämföra Alter Bridge med Creed för detta är i sin helhet bättre, mer "rock n roll" & mindre toppluiste tänk förutom på "Open your eyes" som ju har/fick/kommer placera sig på listor världen över. "One day remains" är en platta som du kan ha liggandes i spelaren hela helgen, vare sig din popiga flickvän eller kära moder kommer på besök lär de inte klaga så länge du har en schysst volym. Summan är att AB's mix av soft easylistening musik & lite sköna hårdrocks riff går hem hos nästan alla, precis som ett stort band ska! Apocalyptica Apocalyptica 2005 + + + (+) Vadå, är detta samma band som lirade in den cellobaserade hyllningen till Metallica? Jag fick dubbelkolla detta efter att ha hört inledande spåret "Life Burns" - ett rockigare spår var länge sedan jag hörde! Resten av plattans 12 till 14 spår beroende på vilken version du inhandlar, blandar friskt mellan riktigt feta gitarrlicks & tung cellomangling. Det är, som du kanske fattar, svårt att sätta en etikett på vad Apocalyptica spelar, cellobaserad numetal eller powermetal med inslag av cello? Hur det än är med den saken är skivan en höjdare i sitt slag. De går från rejält tryck till en stilla ballad utan att darra på stråkföringen. Lugna "Bittersweet" är en vaggvisa som faktiskt funkar utmärkt på Collin 7 veckor, fast det är klart han somnar också till de lite hårdare spåren, men ett gott betyg tycker jag! Kan rekommendera en lyssning på plattan i hörlurar en mörk kväll tillsammans med någon god dryck, upplevelsen förhöjs då hela härligheten skulle passa utmärkt som ett soundtrack. Får se vilket band som tolkar Apocalyptica & ersätter stråkarna med gitarrer... Firewind Forged by fire + + + + Bandets tredje platta & vilken platta! Inledande "Kill to live" sätter ribban så högt att hoppiprenen Holm inte ens skulle kvalificera sig in på arenan. Här är det f u l l t ös som gäller från första ackordet till sista! Efter att ha lyssnat igenom plattans elva spår är det repeatknappen som gäller, man få inte nog av den! Gus G, med "erfarenhet" från stora band som bl.a Dream Evil samt Mystic Prophecy får här spela ut hela sitt register & det gör han, Gus är fullt klart en av världens ledande metalgutarrister. Det finns ju en förklaring att Gus pojken är en gitarrgud i Japan, eller hur! Allt från fläskiga riff till en ruggigt bra & tight sånginsats hittar du på denna skiva, jag har inte lyckats hitta något negativt efter ett tiotal genomlyssningar, hur ofta kan man säga det? OS, Fotbollsguld & Firewind, man kanske skulle flytta till Grekland! Sammanfattningen blir på tre bokstäver: KÖP KÖP KÖP KÖP! Force Of Evil Black empire + + + + Release 21/3 -05 Force of evil levererar en ruskigt snygg blandning mellan Judas glansdagar & riktigt tung metal. Hal Patino från King Diamond & Bjarne Holm från Mercyful Fate lägger en fet taktgrund till Martin Steene?s vokalistiska cirkusvolter, tillsammans med de övriga skapar de ett "Force of evil" sound som stundtals är så vackert att man undrar varför bandet inte är ute på en världsomspänande arena turn'e! Inledande "Black Empire" startar med ett surrealistiskt intro för att sedan explodera i mysig dubbelkagge, full fart framåt. "Desciples of the king" hittar man som spår nr sju, skulle lika gärna kunna vara ett kommande singelspår, tungt, taight & groove! Vokalisten Martin Steene hittar man även i bandet Iron Fire där han gör ett bra jobb, men jag tror att han lyfter ytterligare ett par snäpp i detta band, han har en rent otrolig röst som passar djupet i Force Of Evils musik. Vad finns då att klaga på? Ja inte mycket, faktiskt inget alls! Plattan är mastrad i "världsberömda" Polar studion i Stockholm & verkar vara det absolut sista från den studion innan den lades ner men vilket stiligt sätt att sluta på... Är du ute efter ett album med klassisk metal av högsta klass ska du se till att ha pengarna framme i slutet av mars, missa inte denna platta råder vi på rockradio sweden dig! Hammerfall Chapter V: Unbent, unbowed, unbroken + + + (+) Femte fullängdaren från Götets hjältar ligger i spelaren, varm & direkt från pressen. Musikaliskt är detta den klart tyngsta produktionen från Hammerfall men det gör faktiskt bara det hela bättre. Den tidigare "dagishårdrocken" är så gott som borta & istället får man höra att pojkarna faktiskt KAN få till skönt svängande hårdrock! Joakim Cans sång ligger här mer på en nivå som han klarar av, borta är de högsta tonerna som aldrig gjort sig live & live ska man höra Hammerfall för halva grejen är deras scenframträdande Visst återfinns många av de tidigare kännetecknen så som bandets förmåga att få till "sing-a-long" refränger men det behöver inte vara någon nackdel nu när de tagit ett rejält steg mot den tyngre metallen. Singeln som föregick albumet, "Blood Bound" börjar bli rejält uttjatad så skippar man bara det spåret på plattan får man en riktigt trevlig metal resa, en resa som bara tagit sin början för fortsätter det att komma plattor likt denna från bandet lär metalers från hela världen ta gossarna till sina hjärtan. A.C.T Last Epic  + + + Beatles möter Rush möter Queen??? En Svensk grupp som verkligen vågar blanda & ge, A.C.T bjuder på en salig blandning av det mesta från 60-talet fram till dagens gitarrhårdrocks pop. En framträdande skönsång av den mycket begåvade Herman Saming färgar hela produktionen & tillsammans med de övriga har de fått till en platta som blir näst intill omöjlig att placera i ett fack. Har tillbringat tre timmar i sällskap med plattan & jag vet fortfarande inte hur man ska kategorisera det som A.C.T fäst på Cd'n. Hela skapelsen skulle säkert göra sig som musikal åt rockhållet, kanske är det just det bandet gjort? Hur som helst, "Last Epic" är en mycket skön skiva att lyssna till när man kan luta sig tillbaka & lyssna för alla nyanser kräver sin lyssnare, ingen dussinkopia här inte! Testament Seen between the lines + + + DVD Release 8/2 Från 1983 års Legacy till dagens Testament är steget långt, musikaliskt har bandet färdats från rå bluddrig trash till dagens mer finslipade metal. Visst är trashen kvar som en stadig grund men medlemmarna har putsat på sina färdigheter de senaste 22 åren. Denna Dvd är en remaster av "seen between the lines" från 1991, vi får skåda bandet på ett intimt sätt med närhet till publiken i livebitarna. Vi bjuds också fyra härliga videos, "The Legacy" "Practice what you preach", Nobodys fault" & "Souls of the black". Kvaliten är väl aningens sviktande både musikaliskt & bildmässigt men för en fan som inte har dessa videos är denna samling perfekt. Utöver detta finns en hel del extra material som bör tillfredsställa varje behov, vare sig man är ett gammalt fan eller helt nyligen upptäckt detta band. Summan är att "Seen between the lines" är ett skapligt köp, inte det mest påkostade i Dvd väg men inte heller saknar man något, bara att stoppa skivan i spelaren & förvarna eventuella grannar! Marvel Goddess on the loose (EP) + + + (+) Det är inte ofta man hittar bra "down to basic" rock n roll band i Sverige. Än större blir förvåningen att bandet stammar från universitetsstaden Linköping som nästan är en blind fläck på Sveriges rockkarta! Grabbarna i Marvel har återigen lyckats snickra ihop en rock n roll rökare a'la Hellacopters, de gör det dessutom snyggt & med en stor portion "Marvelism"! "Goddess on the loose" sitter som en smäck i öronen redan efter en första genomlyssning, refrängen sätter sig efter den andra snurren på spelaren, låten är ett litet mästerverk i rock n roll snickeri. Bandets kommande fullängdare "Five smell city" verkar vara väl värd all väntan, bara att skriva upp den på inköpslistan! Mer Marvel här! Artension Future World + + + + Release 25/2 Säger man progressiv metal kan man lika gärna säga Artension, detta band har allt denna genre står för! Redan i inledande "Dark before the dawn" bjuds man som lyssnare på allt det man ska hitta. John West (Royal Hunt) på sång lyfter den bitvis starkt instrumentala känslan till oanade höjder, en av världens grymmaste keyboardister låter i ena stunden som Jon Lord för att i nästa hitta nästan jazziga fills, Vitalij Kuprij trakterar tangenterna som de vore en förlängning av honom själv. Roger Staffelbach's gitarrspel behöver ingen presentation ty allt denne gosse gör på plankan blir till ren perfektionism. Från Testament har bandet plockat sin bassist, Steve DiGiorgio passar som handen i handsken med de övriga medlemmarna. Plattans alla spår är femstjärniga, bonusspåret "Moonlight Sonata" är en perfekt avslutning för efter 45 minuter behöver man lite andrum. Denna platta är ett MÅSTE köp för alla progmetal fans! Helltrain Route 666 -04 + + + + Helltrain är en skön mix av death metal, postpunk & rock n roll. Ska deathmetallen någonsin ta sig upp på samma höjder försäljningsmässigt som vanlig metal måste den omformas & låta så här - precis så här! Man behöver absolut inte skrämmas av Helltrain's döds metal flörtar för den överskuggas istället av den smått otroliga hitpotential som flera låtar på plattan har. Om risken finns att låta som andra band trots den mysiga mixen har bandet stoppat in en HAMMONDorgel här & där! "Route 666" & "Rot n Roll" är klara toppspår på skivan, fullt ös men med finess, man hör till och med sången! Lite som The Misfits men med attityd som någon sa... Vid tredje lyssningen diggar man stenhårt, då går också ljuset upp - bandet är SVENSKT! Vågar vi säga vad vi tror? Detta kan bli en av årets stora exporter från Svea rike! Mer Helltrain.   Angra Temple of Shadows -04 + + + Man hade hört rykten om Brasiliansk folkmusik. Detta ställde siktet på en originell slutprodukt men nej, så värst originellt blev det inte. Vad vi finner på "Temple of shadows" är ett gäng låtar som inte är dåliga, nej då, men hu så likt t.ex Edguy det  blir på sina ställen! Vad vi mer hittar är en mängd sköna melodislingar som tillsammans med ibland hisnande taktbyten & baboom orkester partier skapar en skapligt välljud. Hårdast av alla jobbar trummisen Aqualis Priester tillsammans med Felipe Andreoli på bas, de lägger en taktfast matta på alla spår, klart hedervärt. De rykten jag talade om i början är svåra att spåra. Först på spår sju kan man höra något åt det hållet men sen återkommer det allt oftare, som om bandet kommit på att de utlovat detta & vips stoppar in det lite överallt. Vill man ha en ganska fantasifull power metal platta är Angra ett säkert köp, för er som inte hört bandet tidigare finns ett gäng plattor att införskaffa, bara att gratulera. Slutligen, plattan håller genomgående en skapligt hög klass. På vissa håll blir man glatt överraskad men det finns bättre alster än ”Temple of Shadows”, dock är det tillräckligt bra för att bandet ska hitta nya fans här i den kalla norden. Dark Tranquility Character + + Göteborgsbaserade Dark Tranquility har altid varit ett band som sökt perfektion. Inget illa med det men för den vanlige lyssnaren kan det bli aningens stelt stundtals. Ett vasst, aningens mörkare sound men absolut hårdare än tidigare alster hittar vi på bandets senaste platta. "Am I 1?" är med största sannolighet bandets hittills starkaste låt, en given singel! Den vane DT lyssnaren lär springa till affären omedelbart & en & annan ny fan lär nog duka upp... Within Temptation The silent force + + + Detta är en klon från Nightwish & Evanescence av stora mått. Inte någon "rip off" men på denna platta hittar man samma domedagsdramatiska metal. Hela plattan är mörkare än bandets tidigare platta "Mother Earth" men absolut inte så det stör. Med denna nya platta borde gruppens framgångar ta riktig fart, de noggrant tillfilade melodierna tillsammans med en underskön sång (även bildligt) gör att resultatet står för sig självt men i samma skivhylla som banden som nämdes ovan. Singelspåret "Stand my ground" passar på både den popiga singellistan likväl som på hårdrockslistan, en bedrift i sig. Vill man kramas nu på vårkanten torde "Pale" vara ett ganska säkert val, kanske inte en blivande klassiker men väl så bra. Devinefire Glory Thy Name + + + + Med siktet inställt på att höra en "ordinär" powermetal platta blir jag mycket positivt överraskad av Devinefires nya album. Efter det aningens segainledande spåret "From death to life" bär det utför i en hiskelig hastighet! ALLT & då menar jag allt, sitter som en smäck. Att dömma av bandets tighthet kan man tro att medlemmarna varit inlåsta i samma replokal i, låt oss säga, 20 år. "The worlds on fire" som är spår två sätter siktet så högt att få band av idag klarar ut det med vettet i behåll, "Out from the darkness" & "The spirit" fulländar plattan & då finns det ytterligare fem spår kvar, ren lycka således! En lustig blandning av hårdrock, powermetal & lite stänk av death/black på sina håll samt en otrolig produktion ger plattan klara fyra plus, inget snack! En varning utfärdas, om man lyssnar på denna skiva medans man kör bil är risken överhängande att man kör fort - för fort! Soilwork Stabbing the drama + + + Släpps 28/2-05 G R Y M T ! Fem bokstäver som helt & fullt beskriver Soilworks kommande platta. Vokalisten Speed gör tillsammans med Sven Karlsson, Peter Wichers, Ola Frenning Ola Flink & Dirk Verbeuren ett album som både tekniskt såväl som musikaliskt är rätt så fulländat. Det är tungt, det är tight, det är snyggt! Inte så nydanande men de sitter säkert i sin sadel som är en blandning av Nu-metal & modern speedmetal. Ingen dålig blandning & resultatet är en platta som tar ut svängarna bitvis men samtidigt ligger lika säkert som en 18-Wheeler på vägen. Plattans singelspår "Stabbing the drama" har alla de ingredienser som en singel ska ha, tungt & en skönt melodiös refräng - mer än godkänt. Spring till affären i slutet av februari, ett hett tips! Mer Soilwork Hammerfall Blood Bound Singel -05 + + + (+) Så var de Svenska PowerMetal hjältarna tillbaka på banan & det med besked. "Blood Bound" ska bana väg för bandets kommande platta "Chapter V, Unbent, Unbowed, Unbroken". Med låtar som "Renegade" & "Hearts on fire" är det inte helt lätt att knåpa ihop en stark uppföljare som dels ska bli singel, dels bli en ny metal hit. Ställer man "Blood Bound" jämte de ovan nämnda så räcker nya singeln inte lika långt, tyvärr. Men för den sakens skull är "Blood Bound" ingen dålig metal dänga, absolut inte. Jämför man istället låten med annat liknande som släppts så vinner Hammerfall i längden, gossarna vet exakt vilka knappar (strängar!) det skall tryckas på för att få till en skön & trallvänlig metalrökare, även om det inte är en blivande allsångs klassiker. Men alla låtar kan ju inte vara det å andra sidan. Singeln innehåller även en Karaoke version så för den som vill är det bara att yla med i de tunga tonerna! Mer Hammerfall Metal Majesty 2005 (Cd 2005) + + + + MUMS säger man redan efter inledande"We Rocked"! Här finns allt man som metalfantast kan tänkas efterfråga. En stark vokalinsats av Valensia som är mycket snyggt sammanfogat med övriga insatser ger ett strålande resultat. Melodiöst, tungt, flyhänt...allt finns där. Ibland kanske influenserna av bl.a Queen & Rhapsody slår igenom lite väl mycket, inget är "kopierat" rakt av men visst hörs det... Gillar man Powermetal kommer denna platta att snurra på Cd'n ett otal gånger, det är säkert. "We Rocked", "Hold on the night" & "Hell hounds on my trail" vinner mer & mer för varje gång hörselgångarna utsetts för denna välproducerade mysmetal. Ett säkert kort i skivsamlingen! Elvira Madigan Wiccan Aftermath + + Grymt bandnamn & grymt omslag är det första som möter mig. Hade hört talas om bandet & även hört någon låt i förbifarten men nu var/är det dags för ett fullängdsalbum. Av plattans elva spår minns jag - inget. Visst, produktionen är av en skapligt hög klass men resultatet blir ändå grötigt. Det verkar som Marcus H Madigan petat in precis ALLT han hittat & trots att killen är lite av ett geni blir man väldigt fort trött i både öron & huvud, tyvärr. På vissa ställen låter det som etthundra instrument har samlats för någon klassträff för att i nästa sekund mynna ut i en ensam klassisk gitarr. Nyansen gör det hela intressant men bara för några få minuter. Hade ju väntat mig mer av dig Marcus! Graveworm [N]UTOPIA + + + (+) Släpps den 10/1 -05 Bandets femte fullängdare innehåller tio mycket välarbetade spår. Skillnaden mellan olyssningsbar deathmetal & den formen som Graveworm framför är milsvidd. Med rätt inställning i studion & under slutmix får man till ett resultat som faktiskt kommer att ge bandet en hel hög med nya fans. Bandet blandar vilt mellan klassisk death & goth stämmningar, för att sedan rulla fram stora mjuka blackmetal mattor. Titelspåret "[N]Utopia" håller en jävligt hög klass jämfört med många av de produktioner inom genren som tyvärr släpps idag. Men, ska sanningen fram, så lutar Graveworm mer åt goth än åt death...kanske skillnaden finns där? "I-The machine" & "Deep Inside" är ytterligare höjdarspår & kommer säkert hamna på en i framtiden inspelad "Best of Graveworm" platta. Skulle all deathmetal låta såhär blev jag nog ett fan på gamla dar!                                      ANNONSER